67 var uppspädd med beräkning och skenhelighet — kallad till lif var dock numera en oaf-vislig känsla för religionens pligter. En »ny stil» infördes i sederne, liksom i kalendern. Kurian iakttog den strängaste värdighet, och flertalet af hennes ledamöter utgjordes af i hjerta och lefverne rättskaff-ne män. Eho den påfve var, i hvars namn det regerades, högsta ledningen hvilade dock mindre i hans hand, än i kyrkans nya ande. Sjelfva folket hade, som vanligt, börjat att rätta sig efter föredömet ofvanifrån. Stadd på återtåg var den i seklets början så allmänt gängse, nye hedendom, som stod så oändligt under den gamle och den def kallade sig platonism och humanism, då han icke — hvilket också hände — var fräck nog att utgifva sig för kristendom. Från denna ståndpunkt sedt, var tillståndet be-römvärdt; och venetianska sändebudet, Paolo Tiepoli, kunde 1576 till sin regering in-berätta att Rom var mycket kristligare än förut och hade vändt ifrån sin förra skamlöshet. Icke utan öfverdrift tillägger han; »Hvad beträffar religiositet, kan man påstå att Rom är icke långt ifrån den fullkomlighet, som menniskonaturen är i stånd att uppnå.» Den pånyttfödda katolicismens sentimentalt svärmiska lynne och prunkande andaktsfullhet hade icke blott gifvit sig uttryck i lära och kult, utan ock i Törquato Tassos poesi, i Vignolas arkitektur, i Bo-logneserskolans måleri. Och musiken slutligen — den konst, som mest aflägsnat sig från kyrkan, och som man, i en af påfven nedsatt komité, varit nära att till och med förvisa derifrån — var nu genom Palestrina omskapad till kyrkans mäktigaste bundsförvandt. I denna tid öppnade katakomberna sina skattkamrar; och hvilken tid kunde vara mognare att verkligt uppskatta ett dylikt fynd? Skulle romanismen, som ända till våra dagar lefvat och förökat sig genom den hänförelse eller, om man så vill, det andliga högmod, som så lätt väckes af anorna från apostlakyr-kan, icke inse hvilken stark häfstång för denna bördsstolthet låg gömd i katakomberna ? Numera inser man det till fullo, och snart nog började man att i detta hänseende ge akt på katakomberna. Men strax i början förstod man det icke rätt. Emellertid dref det nya och i sig sjelft fängslande skådespelet skara på skara från Rom till besök i den underjordiska grafstaden. Först, som skäligt var, infunno sig de lärde och skriftställarne, af hvilka tvenne män skildrat dessa dagars händelser och intryck: den spanske dominikanern Alfonso Chacon samt den namnkunnige kyrkohistorikern Ce-sare Baronio, till börden napoletanare, då för tiden oratonianer, sedermera kardinal och på vippen att bli påfve. Snart kom hans helighet sjelf med hela sin heliga konselj och den profana, diplomatiska beskickningen från främmande magter. Derpå allt hvad Rom hade högt och lågt, stort och smått. Af alla Roms dåvarande, gamle eller unge invånare, hvilka egde sina lemmars fria bruk, känner man icke någon som uteblifvit, utom en enda. Det var en stackars klenlemmad, treårig pilt, som hette Antonio Bosio, och som ingen ansåg löna mödan att taga med sig. Men ju fler^ tårar gossen fälde öfver missödet att ej få. deltaga i den roliga utflygten, dess djupare greps han af hvad de hemkomne förtalde honom om katakomberna; och det är ganska sannolikt att dessa intryck i andra hand varit med om bestämmandet af hans lefnadsrigtning. Sedan första nyfikenheten lagt sig, igen-myllades ingången till Priscillas katakomb, och allt var som tillförne. Men Bosio växte upp och utbildade sig, genom lika grundliga som omfattande studier, till en kristlig fornforskare. Vid aderton års ålder hade hans jernflit, närd af en ständigt brinnande hänförelse, gjort honom fullkomligt skickad till det stora värfvet. Den tionde december 1593 nedsteg han för första gången i de fornkristna kyrkogårdarnes djup. Snart blef han så godt som boende i de underjordiska hvalfven och gångarne; hvadan fåkunnige belackare utspredo om honom, att han der tog sig allt ondt före. O o (Forts.) A. Th. Lysander.