83 tad af de flesta. Af tonen i hans efter-lemnade anteckningar vill det äfven synas, som skulle han hafva mött sina motståndare med samma känslor. I en relation, daterad d. 29 Juli 1789 omtalas, att inom utskottet upplästs ett divertissement, kalladt: »Den ärorika dagen», författadt af Bellman med anledning af segren vid Högland året förut, men att det genast förkastades. Detta skedde genom votering, h var vid fÖrtjenar anmärkas, att en af sujetterna, fru Remi, såsom grund för sitt votum räknade på fingrarna och kom derigenom till det resultat, att pjesen ej dugde. Inkomsterna under Juli månad 1789 voro mycket svaga, ungefär 90 r:dr; och teatern gaf, med direktionens bifall, spektakel endast en gång i veckan. »Deremot tyckas plikterna blifva ymniga, isynnerhet för h:r Ahlgren, som, oaktadt all korrektion, såväl fysisk som moralisk, alltid ändå är h:r Ahlgren». För den 26 Oktober 1789 finnes ett »protokoll, hållet vid svenska dramatiska teaterns sammankomst». Det är så målande för ställningen i allmänhet, att det här bör meddelas i sin helhet. »Uppläste ordningsmannen en ingifven ny pjes, komedi i 3 akter, kallad Alexis Michelowitz och Natalia Nariskin, eller Den fördolde älskaren». »Ledamöterna antogo väl till representation denna pjes, men yttrade sig hvar och en särskildt, som följer: Herr Björn: Som författaren uti sitt företal till pjesen gifvit anledning att tro den vara original, kunde han icke instämma deruti, utan fann han pjesen vara en lycklig imitation efter en pjes i 1 akt af St. Foix, kallad: Le rival supposé. Herr De Broen fann vid sjelfva titeln af pjesen och de ryska namnen sig så förargad, att han ej mera med någon redig-het kunde afhöra läsningen. Trodde för öfrigt att teatern ej kunde på denna pjes förtjena något och tyckte slutligen att han var så höglärd att han ej förstod honom, hvarföre han också beundrar allt hvad han icke begriper. Herr Ahlgren och fru Marcadet ville ingenting säga om pjesen, i anseende dertill att deras tid vid teatern redan vore för-liden, innan denna pjes kunde komma i fråga att uppföras. Mademoiselle Löv tyckte mycket om pjesen för inventioneps skuld. Skulle den okände författaren åstunda någon explica-tion på hennes invention, så tillbjuder hon sig att den meddela. Mademoiselle Neuman känner ej de ryska herrarne, efter de aldrig gjort hennes föräldrar den äran. Fru Remi: Jag är sur mon honneur mycket flatterad att få bli lierad med så förnäma personer. Herr Grönström: Som teatern nyligen haft prof på den tröghet, publiken visat för de allvarsamma »Mexicanska systrarna», så fruktar han att samma publik med samma goda smak vid åskådandet af denna pjes skulle kunna få en dylik förnyad paroxysmus. De öfriga ledamöterna tego». Det skulle hafva varit af intresse att få veta hvad författaren eller bearbetaren af pjesen haft att säga om denna grundliga kritik af hans arbete. Det enda, som han möjligen kunnat lägga på sinnet, var att den i teaterlitteraturen mycket beläste Björn ertappat honom såsom imitatör. Ty Björns utsago egde sin riktighet. — Bearbetaren var — konung Gustaf III. 1790 den 30 April lästes en ny komedi: »Den bedrägliga anledningen», öfver satt från fransyskan, hvilken antogs. Herr De Broen hade dock en och annan anmärkning att göra emot språkets renhet, rigtig-het och sammansättning, såsom t. ex. »himmelskriande orättvisa», hvilket af Herr De Broen påstods ej vara svenska. Sparrschöld, som hade öfversatt pjesen, sökte, ehuru förgäfves, att öfvertyga honom om mo.tsatsen. På ett annat ställe förekom ordet »ton», t. ex. »visade hon nåqot hat i sin ton eller uppsyn?» De Broen påstod att det borde heta »tal». Förgäfves sades honom, att man kunde tala med förändrade toner af hat, vrede, bevekande, kärlek o. s. v. Det var, det blef ej svenska. »Ännu ett annat ställe», säger Sparrschöld, »förekom den vittre De Broen obegripligt; t. ex. »grefvinnan har allt för mycket förnuft att gifta sig med en man af mina år». Detta är hvarken svenska eller mening, säger De Broen. Det låter som hon skulle gifta sig med honom och meningen lär vara tvärt orn. Det bör heta: »alltför mycket förstånd att intet gifta sig med en man af mina år». Genom detta »intet» får me