86 underdånighet gifna förslag afvaktar jag i all tysthet E. M:ts nådiga bifall. Skulle E. M:t i nåder afslå detta, dristar jag åtminstone tro, att E. M:t befaller det dramatiska truppen är skyldig spela för Barnhusinrättningen 2: ne gånger om året, hvilket jag tror vara en kär skyl dighet för all den nåd E. M:t bevisat denna teater. Framhärdar till min dödsstund. S. A. K. &c. &c. A. I®2ü De Broen». Vinterbild. Den bleka flickan hon hade så brådt Med tunna skor uti snö och vått. På gatan herrarne myste så: Hvart skall den lättfotade tärnan gå? Till kyrkogården hon sig begaf, Der stannade hon vid en liten graf. En stackars krans, hennes gårdagsgärd, Låg redan svartnad och frostförtärd. Vemodigt blickade töckensol På kransens prydnad, en död viol . . . Men flickan stod der i stilla gråt, Hon sjelf en blomma, som frost kom åt. Carl Snoilsky. Det underjordiska Rom. * (Forts, fr. föreg. häfte.) III. Från 1578 daterar sig den upptäckt af katakomberna hvarigenom de för alla tider blefvo historiens egendom, liksom Pompejis upptäckt räknas från 1748 och Amerikas från 1492. Men liksom vi veta att européer före Columbus besökt Amerika, och att Pompeji, hvars resligaste byggnader alltid till en del höjt sig öfver jorden, långt före upptäcktsfyndet betecknades af de kringboende landtmännen som »staden» (la cittå) och i sekler varit hemsökt af skattgräfvare, så hade ock katakomberna ända från tionde seklet, då de delvis igen-fyldes och råkade i fullkomlig historisk glömska, af och till varit besökta. Dikare hade ofta stött på deras ingångar, tittat in i dem och kastat dem igen. Ett och annat af deras bönhus hade man gjort till röfvarkula. Herdarne sökte stundom skygd i dem mot oväder. Jägarne i trakten förde, då som än i dag, en ständig klagan deröfver att villebrådet eller räfvarne för-svunno för dem under jorden i dessa hem- lighetsfulla öppningar, hvilka hvar och en, som något ströfvat i Campagnan, icke kan hafva undgått att lägga märke till» Hemliga sällskap hade också i deras hvalf hållit sina möten, och humanisterne synas någon gång ha vanhelgat krypterna med sina orgier. Augustinermunkarne i S. Maria del Popolo kände en nedgång till dem från en klostret tillhörig vingård; och en anteckning underrättar oss att de derstädes gjort ett besök år 1493. Det var sjutton år före Luthers romresa. Under namn af »broder Martin» bodde han, som bekant, i detta kloster. Men han tycktes icke hafva känt sitt herberges gemenskap med den fornkristna underverlden. Eljest hade han näppeligen citerat hvad man då plägade säga om påfvestaden: »Fins det ett helvete, måste Rom vara by g dt ofvanpå det; ty dädan komma alla möjliga synder». Sedan man i femte seklet upphört att begrafva i katakomberna, och sedan, tid efter annan, goter, longobarder och påfvar plundrat dem på helgonben och andra dyrbara aflefvor, hvilka lasstals forslades der-