87 ifrän, afstannade med åttonde seklet alla försök att restaurera och bevara dem. När ytterligare, i följande århundrade, åt tusen på tusen nya lik från katakomberna hviloplatser inrymts i kyrkorna ofvan jord, vor-do grafvårdarne från forntiden till betydlig del igenskottade, och nästan alla deras förbindelser med den yttre verlden upphäfdes. Sålunda kom man att nästan alldeles förgäta dem, änsköut de omtalades i alla äldre skrifter. Man kände slutligen af dem endast några namn samt tre eller fyra, halft igenfallna men fullkomligt sköflade, kyrkogårdar som mynnade alldeles upp till eller ända in i landskyrkorna. En sådan är den fornkristna. begrafningsplats, hvilken alla romfarare besöka. Man kan nem-ligen icke underlåta att någon gång vandra ut genom Porta San Sebastiano långs via Appia, denna de romerske vägarnes drottning, kantad med präktiga antika graf-monument. Man kommer då till kyrkan San Sebastiano, som till hälften står ned i jorden, och hvarifrån ingången är till en katakomb, der militär-helgonet Sankt Sebastian haft sin graf. Att komma in i de andra katakomberna kostar något besvär: hit varder man af munkarne bjuden och vänligt trugad. Men om man tror sig genom detta besök hafva fått ett begrepp om de romerska katakomberna, är man storligen bedragen. Det är i alla stycken den obetydligaste och fattigaste: också en af de yngsta, ty den äf först anlagd i fjerde seklet. Enär hela den romerska medeltiden derstädes härjat och roffat åt sig, är katakomben till det yttersta utplundrad. Blifvande gräfningar skola der, må hända, bringa intressanta fynd i ljuset. Den ringa del, som nu är tillgänglig, saknar nästan allt arkeologiskt värde. Men från tionde eller elfte seklet gick en sägen att apostlarne Petri och Pauli lik skulle, under några månader eller år, varit i en krypta derstädes förvarade. Tron på denna saga höll, under den senare medeltiden, Seba-stians-kyrkogården icke blott öppen, utan gjorde den ock flitigt besökt. Bland de månge pilgrimer som vallfärdades dit, för att bedja vid den forna apostlagriften, var äfven vår »heliga Birgitta». Här brukade hon knäböja och, under sin brinnande ai-dakt, hänryckas till syner och uppenbarelser. — Med sådana tatfliga prof på fornkristna begrafningsplatser fick man nöja sig intill slutet af sextonde seklet, då man fick ögonen öppnade för katakombernas så väl utsträckning som rikedom. När katakombernas Columbus, Bosio, blifvit stor, egnade han sitt lif åt deras genomsökande och lade under den vetenskapliga forskningen ett stort område af de samma. Mer än hälften af de fyrtiotvå, numera kända, romerska katakomberna har han, med all för denna tid möjlig grundlighet, genomgått och beskrifvit. I bok-staflig mening banade han väg för alla följande forskare. Der han icke kunde gå, kröp han på händer och fötter; och ehuru han ofta saknade både säkert fotfäste och pålitligt tak öfver hufvudet, och fastän ofta ljusen brunno ut och luften vardt otillräcklig och födan blef all under de fem till sex dygn i rad, hvilka han plägade tillbringa der nere, kom han ändå lefvande ut igen och tog sig fram, hvarthän han ville. Nästan öfver allt, hvar man kommer i denna underjordiska verld, läser man hans namn, skrifvet med kol på väggarna. Först efter hans död kommo, genom tryck, hans forskningar, till en del, i allmänhetens händer. Tryckta eller handskrifna, bilda de emellertid grundvalen för alla senare arbeten i denna rigtning. Men först under nu regerande påfve, som derom inlagt odödlig för-tjenst, hafva forskningarna i katakomberna drifvits fullkomligt vetenskapligt, planmes-sigt och med sådana storartade hjelpmedel, som dem vår tid är i stånd att förskaffa: de hafva, till följd deraf, också ledt till storartade resultat. Vi ha derför i främsta rummet att tacka riddaren Giovanni Battista de Rossi, dernäst hans bror, arkitekten Michele Stefano de Rossi, samt je-suiterne Giuseppe Marchi och Raffaele Ga-rucci. Med hvart och ett af desse män gifvet arbete har ett stort steg framåt tagits i kännedomen om epigrafiken, den romerska folkdialekten och den katolska dogm-utvecklingen, liksom i den fornkristna konst-och kulturhistorien. Dessa förtjenster hade också Bonns universitet i minnet, när det i augusti 1868 firade sin jubelfest i anledning af femtioårig tillvaro: det gjorde nem-ligen Giambattista Rossi till hedersdoktor, vid sidan af Charles Darwin, John Stuart Mill och andre vetenskapens stormän. Gräfningarna i det underjordiska Rom, hvilka äfven under de senaste åren fortgått, drifvas numera i rent vetenskapligt