97 krogar, der all inbördes, politesse är bannlyst och menniskor af distinktion knapt kunna visa sig utan att näsvisa ungdomar eller snuskiga krämare hänga sig i öronen på dem. — Ah! Paris, vive Paris, vive la France!» »Tyvärr har du alldeles rätt, min vän, och jag har varit till min olycka alldeles för länge i det här björnlandèt, der man antingen skall slåss och rifvas hela dagen eller också blanda sig i statssaker och skaffa sig alla möjliga intriger på halsen». »Parbleu, att slåss med gentilshommes härdar själen», svarade Meyersdorff, med en sjelfbelåten min — »men apropos statssaker har du hört något om republikens nu varande tillstånd eller hur våra vänner må i det Secretas Secretissimum?» »I förrgår lär det hafva ovägt temligen lika. — Den gamle räfven Akerhjelm gör ett envisare motstånd än vanligt och vår vän kanslipresidenten torde enligt min ringa tanke icke vara den man, som sjelf kan beherrska de andar han framkallat». »Än det fjerde ståndet, med deras vise?» »Westerhof eller Håkansson?» »Kan man tänka på skrifsudden då talmannen är i fråga?» »Kan vara sannt pro forma, men de facto . ...» »Penningefrågan menar du? — Då äro båda lika och taga från båda sidor; hvad konsten att få dem till sina vänner vidkommer äfven lika; och begge två hafva ma fpi lika stort privilegium som någon af deras ståndsbröder, att icke taga skäl». »Enfin — jag frågar efter ståndet i gemen». »Hur kan man väl framställa en sådan fråga? — När vilja bönderna hafva skyldigheter utan rättigheter ? Om en klok karl, un homme de prudence, säger till dem att vi skola söka återresa oss ur vårt elände och återvinna hvad ryssen röfvat från oss, heter det alltid: »att ridderskapet och adeln som bäst vet deras stora nöd borde gripa allmogen under armarne och hjelpa dem till fredens bevarande — samt att Gud måtte styrka enigheten och rättvisan — att de helt visst skola göra hvad de förmå om Gud gifver dem styrkan dertill o. s. v.» »Så länge vi icke hafva dem i det sekreta, är det emellertid endast med * talmannen man har att göra, och han kan vägas upp ännu en gång». »Blott kungen ville gifva med sig följde nog den råmande boskapen; men så länge en viss dam är af annan tanke, är det fåfängt att bygga någon plan på de der be-starne. Men hvilka damer komma der borta mellan träden?», af bröt han sig, i det han vinkade åt Meijersdorff att stiga upp. »Ah, mon Dieu, la belle Ulrique», sade denne i det han skyndsamt reste sig. »Ah! — La belle est connue, en ny eröfring», läspade Laforme i det han satte hatten under armen och gjorde sig redo att lemna sin vän som närmade sig de båda damerna till mötes. »Je suis votre très humble serviteur, monsieur!» »Skall mon ami aflägsna sig så tvärt?» »Verte bleu, vi kunna ju icke alla hinna till Corinten och jag afstår åt dig de sköna, liksom jag skulle önska se dig afstå åt mig den bästa biten af mäster Le-martins tryffelpastejer». »Certainement, mon ami; — men en avant!» Laforme tycktes hafva uttömt all sin tvekan i orden, ty han följde sin vän fullt ut lika ifrigt som om han tyckt sig se de båda damerna under det att de närmade sig antaga formen af den rykande pastejen. Det var en förtjusande tafla, som tedde sig för deras blickar, då de framträdde ur den mörka löfsal, der de hittills ostörda af de promenerandes blickar fått utbyta sina tankar. Kungsträdgården, liksom nu den förnäma verldens mötesplats, sträckte sig denna tid från Hamngatan ned till Arsenalen, hvilken söder om Arsenalsgatan uppsträckte sina tornspiror. Påhalla sidor om-gafs han af en hög tegelmur, på hvilken funnos större portar i norr och söder, samt mindre på långsidorna. Mycket folk var denna afton samladt i de breda alléerna, hvilka just började ikläda sig sommarskruden. En nyligen uppsatt byst af konungen i hvit marmor samt fyra kastanieträd, som han sjelf med egen hand planterat och hvilka voro de första i sitt slag som växte på svensk jord, var dagens hufvudsakliga lockmedel. Men vi återvända till våra kavaljerer. »Hvilken stor lycka att få se min nådiga friherrinna redan så pass återstäld efter det ledsamma äfventyret på Norr-malmstorg i går afton», sade Meijersdorff i det han närmade sig och med sina allra 7