98 vackraste steg gjorde sin helsning för damerna, »min vän Laforme och jag hafva nyss talat om den ringa politesse och ur-skilning, som folket i vår vackra hufvud-stad lägger i dagen». »Ack, min baron, Ni är alltför god som sysselsätter Er med en sådan bagatell», svarade friherrinnan med ett förnämt småleende. — »Jag har verkligen icke skänkt ett ögonblicks uppmärksamhet deråt. Min dotter har varit något illamående efter resan, det är allt». »För öfrigt är det icke första gången som friherrinnan von Buddenbrock varit utsatt för Stockholmspöbelns dumma okynne. Sjelfva namnet», tillfogade haq med ett lätt skratt, »tyckes innebära något tilldragande för dessa snickare och slagtare, herredagsmän och hvad de heta. Men kusin Lagercrantz har redan styrt om att de denna gång icke lekt sin sabbat förgäfves». »Och den stackars gossen», tillfogade Ulrika i det hon nedslog ögonen för La-formes mönstrande blickar — »honom har min mor skaffat en plats hos St. Severin, såsom stekgosse. — Han var icke alls sårad». »Min dotter har synnerligen intresserat sig för den der lilla vagabonden», sade friherrinnan, vändande sig mot Laforme, »och kan helt säkert berätta ännu närmare detaljer om sin nyaste eröfring. Er arm, baron Meijersdorff!» Hon mottog, under det hon yttrade dessa ord, Meijersdorffs artigt framräckta arm och, följda på något afstånd af den förtjuste Laforme, hvilken sökte göra sig så litet maklig och blaserad som möjligt, och dottern, började de sin vandring uppför den vackra af ovanligt mycket folk upp-fylda allén. Samtalet tog genast en politisk vändning. »Ack hvad det skulle kännas hänryc-kande att drifva hela denna larmande hop, som råmar dag ut och dag in af förtjusning åt sina egna dumheter, inom de stängsel som den aldrig bort få nedrifva! — Ja, jag skulle vilja i detta ögonblick vara Sveriges konung». »Men vore hennes nåd säker om att lyckas?» »Quelle plaisanterie, kusin, liksom horn och klöfvar vore någonting afskräckande för andra än våra högvördigaste. — Nej, om Sverige skall höjas på nytt», tilläde hon i det hennes mörka ögon blixtrade, »måste allt det nya kastas öfver bord. — Om det dröjer för länge att låta sig föras nedåt den lugnt flytande floden, för att under bränningarnes dån en gång nå verldshaf-vets storhet — då måste man genast vända åter till vattenfallets vilda brusande, för att vid dess dån se skogen vidt omkring darra af bäfvan och undran». »Min nådiga kusin blir ju rigtigt poetisk. — Men det kräfves icke mer än mensk-liga krafter för att få tidsandans ström att vända sig — och i detta fall, hur skall väl någonsin Sverige, utblottadt som det är på folk och penningar, och utan den ringaste kredit, kunna bjuda spetsen åt andra makter, hvilka förfoga öfver hjelp-medel, om hvilka vi knapt kunna göra oss en föreställning?» »Ack, kusin, Ni förstår mig ej, och ändock är Ni, herr tviflare, en af vårt partis förnämste anhängare. När var det väl som det icke sades att en stor framtidsplan hade oöfverstigliga hinder mot sin lösning? Är det icke just genom de ringa medlen, som kraften och energien oftast utvecklar sig? Hvad var väl Sverige innan Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas dagar och dröjde det länge innan det beherrskade hela norra delen af vår verldsdel och genom sin storhet förmådde Europas ansed-daste slägter att nedsätta sig i detta snörike? — Eller tror kusin väl», fortfor hon i stolt ton, »att en Buddenbrock eller von Hagedorn någonsin skulle valt ett så obetydligt storfurstendöme som Sverige för närvarande är?» »Nej, med visshet icke; men kraften och energien, den medfödda intelligensen hos det svenska folket, måste nu åter väckas till lif», fortfor hon med värma, då Meijersdorff med vördnadsfull tystnad åhörde henne, »man måste vända åter och gå till baka in på den gamla välkända vägen. Genom lumpet ordkäbbel och klumpiga försök att likna de stora industriidkande folken i manufakturer och handel kommer man emellertid föga långt. — Krig måste komma på nytt, och i kriget skall den gamla krigarstammen på nytt vinna krafter att utbreda sig kring Östersjön. — Den är, kusin, som en viss blomma hvilken just i stormen utslår sina härligaste knoppar». ,