Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 3. Mars
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga. V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
vackraste steg gjorde sin helsning för
damerna, »min vän Laforme och jag hafva
nyss talat om den ringa politesse och
ur-skilning, som folket i vår vackra
hufvud-stad lägger i dagen».
»Ack, min baron, Ni är alltför god som
sysselsätter Er med en sådan bagatell»,
svarade friherrinnan med ett förnämt
småleende. — »Jag har verkligen icke skänkt
ett ögonblicks uppmärksamhet deråt. Min
dotter har varit något illamående efter
resan, det är allt».
»För öfrigt är det icke första gången
som friherrinnan von Buddenbrock varit
utsatt för Stockholmspöbelns dumma okynne.
Sjelfva namnet», tillfogade haq med ett
lätt skratt, »tyckes innebära något
tilldragande för dessa snickare och slagtare,
herredagsmän och hvad de heta. Men
kusin Lagercrantz har redan styrt om att de
denna gång icke lekt sin sabbat förgäfves».
»Och den stackars gossen», tillfogade
Ulrika i det hon nedslog ögonen för
La-formes mönstrande blickar — »honom har
min mor skaffat en plats hos St. Severin,
såsom stekgosse. — Han var icke alls
sårad».
»Min dotter har synnerligen intresserat
sig för den der lilla vagabonden», sade
friherrinnan, vändande sig mot Laforme,
»och kan helt säkert berätta ännu närmare
detaljer om sin nyaste eröfring. Er arm,
baron Meijersdorff!»
Hon mottog, under det hon yttrade
dessa ord, Meijersdorffs artigt framräckta
arm och, följda på något afstånd af den
förtjuste Laforme, hvilken sökte göra sig
så litet maklig och blaserad som möjligt,
och dottern, började de sin vandring uppför
den vackra af ovanligt mycket folk
upp-fylda allén.
Samtalet tog genast en politisk
vändning.
»Ack hvad det skulle kännas
hänryc-kande att drifva hela denna larmande hop,
som råmar dag ut och dag in af
förtjusning åt sina egna dumheter, inom de
stängsel som den aldrig bort få nedrifva! —
Ja, jag skulle vilja i detta ögonblick vara
Sveriges konung».
»Men vore hennes nåd säker om att
lyckas?»
»Quelle plaisanterie, kusin, liksom horn
och klöfvar vore någonting afskräckande
för andra än våra högvördigaste. — Nej,
om Sverige skall höjas på nytt», tilläde
hon i det hennes mörka ögon blixtrade,
»måste allt det nya kastas öfver bord. —
Om det dröjer för länge att låta sig föras
nedåt den lugnt flytande floden, för att under
bränningarnes dån en gång nå
verldshaf-vets storhet — då måste man genast vända
åter till vattenfallets vilda brusande, för
att vid dess dån se skogen vidt omkring
darra af bäfvan och undran».
»Min nådiga kusin blir ju rigtigt
poetisk. — Men det kräfves icke mer än
mensk-liga krafter för att få tidsandans ström att
vända sig — och i detta fall, hur skall
väl någonsin Sverige, utblottadt som det
är på folk och penningar, och utan den
ringaste kredit, kunna bjuda spetsen åt
andra makter, hvilka förfoga öfver
hjelp-medel, om hvilka vi knapt kunna göra oss
en föreställning?»
»Ack, kusin, Ni förstår mig ej, och
ändock är Ni, herr tviflare, en af vårt
partis förnämste anhängare. När var det väl
som det icke sades att en stor
framtidsplan hade oöfverstigliga hinder mot sin
lösning? Är det icke just genom de ringa
medlen, som kraften och energien oftast
utvecklar sig? Hvad var väl Sverige innan
Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas dagar
och dröjde det länge innan det beherrskade
hela norra delen af vår verldsdel och
genom sin storhet förmådde Europas
ansed-daste slägter att nedsätta sig i detta
snörike? — Eller tror kusin väl», fortfor hon i
stolt ton, »att en Buddenbrock eller von
Hagedorn någonsin skulle valt ett så
obetydligt storfurstendöme som Sverige för
närvarande är?»
»Nej, med visshet icke; men kraften och
energien, den medfödda intelligensen hos
det svenska folket, måste nu åter väckas
till lif», fortfor hon med värma, då
Meijersdorff med vördnadsfull tystnad åhörde
henne, »man måste vända åter och gå till
baka in på den gamla välkända vägen.
Genom lumpet ordkäbbel och klumpiga
försök att likna de stora industriidkande
folken i manufakturer och handel kommer
man emellertid föga långt. — Krig måste
komma på nytt, och i kriget skall den
gamla krigarstammen på nytt vinna
krafter att utbreda sig kring Östersjön. —
Den är, kusin, som en viss blomma
hvilken just i stormen utslår sina härligaste
knoppar». ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0106.html