' 99 »Men är då icke den tid, hvari vi lefva, en följd af en föregående, är icke det närvarandes framgång beroende af de förberedelser, som skett under det förflutna?» »Till viss grad sant, chèr ami, men det gäller ju icke att skörda utan i stället att så, fast sådden måste ske under åska och stormbyar — men vi tala ju», af bröt hon sig med ett ironiskt skratt — »liksom om det stode i vår makt att när som helst göra början med verkliggörandet af dessa stora planer. — Tyvärr återstår ännu mycket ogjordt innan vi funnit handen, som hejdar det fallande klotet, och ännu mer den hand, som kan föra det uppåt mot spetsen. — Krig och tronföljareval torde likväl höra till våra närmaste mål». »Öfver mig, kan ma chère cousine herrska liksom en souveraine öfver sina slafvar». »När man gör anspråk på himmelriket är väl troheten det minsta, man kan fordra. — Men hvad är det för någon ny bekantskap som min son i dag fört med sig», af bröt hon sig i det hon vände sig mot sin dotter, hvilken åtföljd af Laforme och några damer och herrar, närmade sig från en sidoallé. »Ah, ma foi de Paris, min vän från i går», hviskade Meijersdorff med ett öfver-lägset leende, — »om kusin hört uppträdet hos Lafonfs i dag vid middagstiden, är detta hjelten i detsamma, grefvinnan Kasselsteins ridderlige försvarare». »Det kan äfven synas», svarade friherrinnan, under det hon flitigt använde sin bredramade lorgnette. »Parbleu, i dag är han ju en riktig adonis, då skulle kusin sett honom på förmiddagen; — storkragiga handskar, som hvar för sig kunna räcka till för ett par vanliga menniskor, utslitet gehäng . . . men här hafva vi dem». — Svenske hade i sjelfva verket undergått en stor förändring till sin yttre menniska tack vare hans nye väns råd och anvisningar. Då han lemnade slottet, hade denne följt med honom till Norrbro, der han till en början förmåtts utbyta sin illa medfarna hatt mot en ny och köpa sig modernare gehäng och nya kastorhandskar. Tiden var redan förliden, då han bort söka sin tant. Och han lät derför genom Lars underrätta sin morbror, biskopen, att han först dagen derpå ärnade besöka henne. Ett uppmärksammare öra hade hans nye vän aldrig funnit för en redogörelse för ställningar och förhållanden inom huf-, vudstaden och hofvet. Samtalet hade äfven fallit på Finland och det väntade kriget, hvarunder Buddenbrock hade försäkrat, till Svenskes stora glädje, att han skulle blifva hjertligt välkommen hos hans far, generalen, hvilken många gånger talat om den gamle krigskamraten, öfverste Svenske, och hade slutat med en fråga om han icke tillät att Buddenbrock redan samma afton fick föreställa honom för sin mor och syster. Svenske hade till en början afböjt detta anbud. Han ville icke på nytt utsätta sig för Stockholmssprättarnes giftiga tungor och Önskade helst ätt presentationen först dagen derpå, då han hunnit att mera tänka på sin klädsel, skulle ske. Men hans vän var envis, aftonen var så vacker och så skulle han i kungsträdgården, der damerna för närvarande befunno sig, få se hufvudstadens förnäma verld. Dessa skäl verkade och under det de följdes åt till Kungsträdgården intresserade han sig mycket att få veta något närmare om de kavaljerer, med hvilka han under förmiddagen råkat i strid. »Baron Meijersdorff är en sprätthök och slagskämpe af första ordningen», svarade Buddenbrock, i det han tog Svenske under armen. »I synnerhet då det gäller att visa sin öfverlägsenhet mot fegheten eller blygheten är han hittills oöfverträf-fad. — För öfrigt är han eller söker åtminstone att vara en aimabel kavaljer, kurtiserar alla unga fruntimmer och kan, om det fordras, göra en lika välrynkad falbalan som någon sömmerska vid hofvet och ett tapisseri vackrare än mäster Prechfs ornamenter». »Ett ädelt tidsfördrif för en svensk ädling — men på hans pudrade kindben kunde man se att han hade något af qvin-na i sig». »Det är den fransyska smaken som regerar verlden, min vän — och, för öfrigt, som man är klädd blir man hädd. — Ma foi, unge man, skulle han säga till dig, edra handskar äro parbleu glacerade under näsan, ert gehäng ser, par Dieu, ut som ett grimskaft, ert» . . . »Upphör», sade Svenske allvarligt, »jag har hört tillräckligt om den narren». »Då gå vi till Schulenberg, för att hålla oss till militärerne. Denne är af