100 helt annat slag. Temligen tapper då han .får hålla sig till pratet, kryper han gerna bakom ryggen på sin vän Meijersdorff, då det varder allvar å färde. Sådan är äfven min vän Laforme, men af annan orsak. Hans själ har sin bostad i matsmältningsorganen, hvilka han aldrig lyckats bereda tillräckligt gynnsamma vilkor för deras verksamhet. En fint anrättad diner, är för honom allt; och för att han skall vara partiet trogen, har han också fått alla matpenningarne om hand för partiets fri-tafflar. Så länge engelska ministern Gui-dickens var här, hörde han till mössorna, hvilket malicen påstod endast berodde på ett eget slags soppa, som ministerns kock, den skicklige Goldbeef, ensam förstod att tillaga. Nu har emellertid monsieur Le-martin, kocken hos franska ministern, fått öfvertaget genom sina karptungomeletter, — också är han nu en lika så ifrig hatt som någon annan, samt, till följd af sitt sätt att lefva, långt i från att vara någon obetydlig politisk person. Hvad värjan vidkommer», tillfogade han skrattande, »är han dock fullkomligt oskadlig — det är icke comme il faut att störa matsmältningen genom några häftiga rörelser — och att utgjuta blod skulle uppväcka hans äckel och störa aptiten ! Till yttermera visso skulle han förklara för dig, om du nödvändigt ville byta stötar med honom, att hans vän Flogiston, förste lifmedikus hos hans ut-korade, hvilken ej är någon mer eller mindre än hertiginnan af Maine, har sagt henne att blodet är en kraft, som man, äfven med den bästa digestion i 'verlden har svårt att tillräckligt underhålla, och som man på intet vis bör utsätta för andra förluster än dem som hvarje månad uppstå genom den föreskrifna åderlåtningen». »Men det fanns äfven en fjerde med i laget, en ung man med bleka anletsdrag i gardets uniform». »Jag vet, unge Wrangel, son till öfversten vid gardet; men hap gör ingenting hvarken ondt eller godt, — en ung étourdi i nattkappa och som endast får följa sin afgud Meijersdorff för pappas skull». »Jag får väl göra mig beredd på att när som helst upptaga striden på nytt», sade Svenske afbrytande. — »Något värre obehag torde väl icke följa?» »Slottsrätten har icke reda på någonting». »Men kungen?» »Är en gammal soldat med fyra bles--syrer, har sjelf varit med om mången het dust i sina unga dar — mot dig särskildt var han ju mycket nådig, hvilket var helt naturligt då du så tappert tagit hans dams parti. — Fruntimmer och jagt äro hans lefnads ljusa sidor — att regera, tänka, spela kort och tvånget att någon gång nyttja kläder af inhemsk tillverkning dess skuggsidor». Svenske berättade nu för sin vän att han icke ens hade hört grefvinnan Kas-selsteins namn nämnas, utan att det endast varit de närgångne kavaljerernes gyckel öfver hans urmodiga drägt, som bragt hans blod i jäsning. Detta var emellertid en lycklig omständighet som mellan-kommit och, hvilken nu orsaken än kunde vara till ryktet, var det klokast, ansåg hans vän, att hålla god min. De hade nu inträdt genom en af de Östra ingångarne till kungsträdgården och hade icke gått många steg, innan de mötte Laforme och Ulrika samt en medelålders dam, hvilken presenterades för Svenske såsom fröken Liewen. Ulrika von Buddenbrock, som Svenske genast igenkände för en af de damer som han sett i vagnen aftonen förut, var en ståtlig uppenbarelse, hvilken icke så lätt kunde glömmas. Hög och smärt och på samma gång yppigt formad, var hon, för att följa Laformes liknelse, »en nyss utsprucken lilja, som hade sjelfva behaget fjettradt kring sin lilla körsbärsmun, samt till ögon de allra skönaste förgätmigej, glänsande af esprit och qvickhet». Man får icke undra öfver om Svenskes föresats att vara tyst och sluten på det han ej skulle utsättas för något nytt skämt, redan vid hennes åsyn började vika för en mera tillgänglig sinnesstämning. Till en början iakttog han dock rättningen på ven-stra flygeln af det promenerande ledet, lika noggrannt som om han skulle haft sin första profexercis. Men hvarfvet var ej full-bordadt genom den ståtliga lindalléen förr än ordre de bataille ändrats. Fröken Liewen hade engagerats af en främmande kavaljer. Buddenbrock hade tagit Laforme under armen för att, som han sagt, rådgöra med honom om en ny maträtt, som