106 rade denna blekhet och gaf den ett särdeles intressant utseende. Ögonen voro bruna och blixtrande och béskuggades svartsjukt af de långa silkeslena hår, som prydde hennes ögonlock. Näsan var rak och finbildad och de rosenfärgade näsborrarna darrade under hvarje aldrig så litet lifligt intryck. Munnen som omslöt två rader af små, hvita, välformade tänder, var kanske, om man vill granska noga, litet för stor eller rättare sagdt just lagom stor, för att icke vara för liteii. I hennes sätt att vara låg något »jag vet icke hvad», som antydde att hon var säker på sig sjelf, utan att derföre vara inbilsk, och att hon kunde se allt utan att synas betrakta någonting. Hennes fåfänga, blaserad af att ständigt blifva tillfredsstäld, visade spår på hennes ansigte af en viss likgiltighet, som retar nyfikenheten. Hon såg ut som om hon visste att man ansåg det löna mödan att studera henne, men detta hindrade henne på intet sätt att vara graciös och ledig i sina rörelser; icke en enda gång öfverraskade jag henne att rådfråga spegeln om hennes chig-nong satt på sin plats eller om tyllberten gjorde sin skyldighet som vaktare af skatter af oefterhärmlig form och bländande hvithet. Hennes klädsel syntes vara i harmoni med hennes karaktär; hon hade gifvit sig tid att studera hvad som klär henne. Hon bar en skär sidenklädning och en kamelia i håret. Det var allt! Ingenting kunde vara enklare, men klädningens snitt, och sättet på hvilket den bars voro ojemförliga. Då hon fick se mig sträckte hon ut sin högra hand, tillät mig tacksamligen trycka den, smålog mildt, rörde litet på läpparna och afklippte med en vänlig nick vårt samtal för den gången. En korpu-lent brukspatron skyndade att intaga min plats, och jag stälde mig några steg bakom henne, i ett litet hörn till venster, för att så obemärkt som möjligt kunna se gästerna, den ena efter den andra, göra sitt inträde i salongen, och samtidigt observera om värdinnan förmådde hålla sig allvarsam, då hon helsade på en och annan af dem, hvars karaktär alltför mycket afspeglade sig i dess helsning. Har ni märkt hur olika man helsar vid dylika tillfällen? En kavaljer bugar sig för djupt och synes liksom på förhand vilja be om ursäkt för den oräkneliga mängd glas punsch, han ämnar dricka under aftonens lopp. En annan helsar som om han vore hemma hos sig och toge efter bokstafven ordalydelsen i bjudningsbrefvet: att göra den äran. En tredje bockar sig hastigt, i det han gömmer sig bakom någon annan, liksom om han vore rädd att visa sig. Förlägenhet är preglad i alla hans rörelser och man anar då man ser honom, att han ända sedan han åt middag, med ängslan tänkt på detta ögonblick. Men det första steget är det svåraste af alla att taga- Han fattar mod och går några krokvägar öfver golfvet till en kakelugn, der han hamnar, tummar på sin klockkedja och gör aktningsvärda bemödanden att se road ut. Den ena herrn och damen efter den andra trippade in genom tamburdörren, bockade sig eller neg för värdinnan, som fortfarande smålog mildt och förbindligt, rörde på läpparna, bockade eller neg ännu en gång och trippade vidare in i våningen. Jag var helt och hållet öga och njöt i fulla drag af hvad jag såg. Det lönade också mödan. Damerna hade icke väl hunnit inom dörren, förrän de underkastade hvarandra en snabb men noggrann granskning från hufvud till fotter. De föreföllo mig, i mitt lilla hörn till venster der jag fortfarande stod, som om de voro stridslystna kämpar på lif och död, som sökte på förhand utforska bristerna i sina motståndares vapen, innan de började striden. Lystna efter att synas vackra, hade de alla tagit sin ‘tillflykt till dessa spetsfundigheter, dessa knep, dessa skimrande, silkeshåriga, sammetslena, böljande ingenting, som förenade bilda en förförande qvinnö-toalett. Plötsligen uppstod en liflig rörelse omkring mig. Musiken spelade opp en vals och par efter par banade sig de danslystna väg ut till balsalen, i hack och häl eskorterade af en mängd fruar, som icke längre voro unga eller vackra, men som med sann kristlig undergifvenhet tycktes gå sitt öde till mötes: att få damm i sina gamla, sjuka ögon under det de mer eller mindre måleriskt klädde — förlåt, prydde — balsalens väggpanelningar. Hvad som i balsalen genast anslog mig, var dess enfärgade, mörka tapeter. I allmänhet sätter man ju i en sal ljusa tapeter