107 och denna vana eller rättare sagdt ovana är så inrotad, att till och med personer med smak och som finna nöje i att pryda sina hem, göra sig skyldiga dertill, utan att betänka att ett rum med ljusa tapeter ger ett matt och glåmigt utseende åt äfven de vackraste qvinnor och försvagar den effekt hvarje kokett är så mån att göra. Men vår värdinna var en erfaren kokett och den raffinerade koketten försummar ingenting, som kan framställa henne i dèn fördelaktigaste dager. Juveler, spetsar, siden, sammet, tyll, blonder, allt som kan förhöja skönheten eller i viss mån skapa den, bär hon; yfviga svällande lockar infatta hennes ansigte i en pikant ram och gifva åt detsamma ett ostyrigt och utmanande uttryck; ja, mången gång går hon till och med så långt i sjelfupp-offring, att hon förstorar sina ögon med en liten touchering, för att göra dem mera uttrycksfulla eller sminkar kinder från hvilka rosorna flytt, men som de gamle beundrarne äflas att vilja finna der. Och ju mera bländande ljusskenet är, desto mer prålar drifhusfjäriln i all sin fägring och förenar till ett harmoniskt helt alla dessa kontraster af engel, slafvinna, herr-skarinna och furie, som vi vilja finna hos henne. Än bär hennes ansigte uttryck af skär oskuld då hon lyfter opp ögonlocken i rätta Ögonblicket, för att genast åter helt sedesamt sänka dem och än låter hon djerft sina ögon slunga blixtar, som bränna opp vårt förnuft. Vi män kunna hvarken vara lyckliga med eller utan en dylik kokett qvinna. Men vi ega ingen rätt att beklaga oss, så länge vi genom vår feghet låta henne tro, att hennes enda uppgift i denna verld är att vara vacker och göra narr af oss. Vi hafva genom vårt joller kollrat bort hennes förstånd och lockat henne från det hem, det var hennes bestämmelse att förljufva. Och hon fladdrar tanklöst omkring i verl-den, hvars tillhörighet hon är, ty hon har blifvit en qvinna på modet. Och som hon har mera hufvud än hjerta, så uppoffrar hon för sin triumf allt. . . till och med sitt hjerta. Balsalen erbjöd en förtjusande anblick. De flesta af de dansande damerna voro eller syntes vara vackra i det glimrande ljusskenet. Flera af dem voro erkända skönheter. Valsen slutade och några mi nuter derefter spelades upp till francaise. Fru Credit gjorde mig den äran att dansa denna francaise med mig. Aldrig går den ur mitt minne. Hennes dans var olik de andra damernas och påminte ganska starkt om kreolskornas sätt att dansa. Hon gjorde steg utan att röra sig från stället och slängde litet vårdslöst än på hufvudet och än på kroppen. Jag kan icke beskrifva hennes dans, der fanns ingenting som kunde väcka anstöt och dock var den både retande och utmanande. Jag vet icke hvilka minnen som kommo mig i tankarna, allt föreföll mig som qu dröm, en ljuf dröm, sedan lång tid glömd och som plötsligen förverkligades. Åsynen af denna qvinna förtrollade mig, jag var som berusad och kunde ej mera beherrska de känslor som bestormade mitt bröst; beundran, längtan, åtrå, allt sammanträngde sig hos mig med en sådan våldsamhet att mina tinningar bultade, min strupe pressades och tårarne kommo mig i ögonen. Hvad vi sade hvarandra har jag glömt, men jag påminner mig ännu hvarje ljudfall i hennes röst och jag ser ännu framför mig hennes oefterhärmliga åtbörd, då hon böjde hufvudet något tillbaka, för att leende betrakta mig. Hennes röst hade en välljudande klang och hennes ord ljödo i mina öron som en ljuf musik, en serenad, som hon hade artigheten gifva mig under det jag betraktade henne. Hon var en mästare i konsten att höra på och de små näpna grimaser, hon gjorde då och då, när jag alltför häftigt stormade framåt i mitt sätt att tala, hade något »jag vet icke hvad», som, ehuru hvarken uppmuntrande eller nedslående, kom mig att känna .mig fullkomligt hemmastadd. Så är det med artigheten. Sann eller falsk, har den alltid något tilldragande och ehuru den mången gång blott är en mask för hyckleri och förställning eger den dock förmågan att gifva oss en illusion. Hon hade tagit på sig denna lilla hjert-liga min, som för qvinnorna är så att säga en korsväg, som går likaväl till aktning som till något helt annat och der de kunna skämta och skratta eller vara sentimentala, utan att kompromettera sig1. Fru Credit hade redan sett sin första ungdom fly, hon var ej mera oerfaren och visste att till sitt fulla värde uppskatta de resurser hon' förfogade, öfver för att röra alla ömma strängar i en mans hjerta och stu