Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 3. Mars
- Också en bal, af Johan Grönstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
och denna vana eller rättare sagdt ovana
är så inrotad, att till och med personer
med smak och som finna nöje i att pryda
sina hem, göra sig skyldiga dertill, utan
att betänka att ett rum med ljusa tapeter
ger ett matt och glåmigt utseende åt
äfven de vackraste qvinnor och försvagar den
effekt hvarje kokett är så mån att göra.
Men vår värdinna var en erfaren
kokett och den raffinerade koketten
försummar ingenting, som kan framställa
henne i dèn fördelaktigaste dager. Juveler,
spetsar, siden, sammet, tyll, blonder, allt
som kan förhöja skönheten eller i viss
mån skapa den, bär hon; yfviga svällande
lockar infatta hennes ansigte i en pikant
ram och gifva åt detsamma ett ostyrigt
och utmanande uttryck; ja, mången gång
går hon till och med så långt i
sjelfupp-offring, att hon förstorar sina ögon med
en liten touchering, för att göra dem mera
uttrycksfulla eller sminkar kinder från
hvilka rosorna flytt, men som de gamle
beundrarne äflas att vilja finna der. Och
ju mera bländande ljusskenet är, desto
mer prålar drifhusfjäriln i all sin fägring
och förenar till ett harmoniskt helt alla
dessa kontraster af engel, slafvinna,
herr-skarinna och furie, som vi vilja finna hos
henne. Än bär hennes ansigte uttryck af
skär oskuld då hon lyfter opp ögonlocken
i rätta Ögonblicket, för att genast åter
helt sedesamt sänka dem och än låter
hon djerft sina ögon slunga blixtar, som
bränna opp vårt förnuft. Vi män kunna
hvarken vara lyckliga med eller utan en
dylik kokett qvinna. Men vi ega ingen
rätt att beklaga oss, så länge vi genom
vår feghet låta henne tro, att hennes
enda uppgift i denna verld är att vara
vacker och göra narr af oss. Vi hafva
genom vårt joller kollrat bort hennes
förstånd och lockat henne från det hem,
det var hennes bestämmelse att förljufva.
Och hon fladdrar tanklöst omkring i
verl-den, hvars tillhörighet hon är, ty hon har
blifvit en qvinna på modet. Och som hon
har mera hufvud än hjerta, så uppoffrar
hon för sin triumf allt. . . till och med sitt
hjerta.
Balsalen erbjöd en förtjusande anblick.
De flesta af de dansande damerna voro
eller syntes vara vackra i det glimrande
ljusskenet. Flera af dem voro erkända
skönheter. Valsen slutade och några
mi
nuter derefter spelades upp till francaise.
Fru Credit gjorde mig den äran att dansa
denna francaise med mig. Aldrig går den
ur mitt minne. Hennes dans var olik de
andra damernas och påminte ganska starkt
om kreolskornas sätt att dansa. Hon gjorde
steg utan att röra sig från stället och
slängde litet vårdslöst än på hufvudet och
än på kroppen. Jag kan icke beskrifva
hennes dans, der fanns ingenting som kunde
väcka anstöt och dock var den både retande
och utmanande. Jag vet icke hvilka
minnen som kommo mig i tankarna, allt
föreföll mig som qu dröm, en ljuf dröm, sedan
lång tid glömd och som plötsligen
förverkligades. Åsynen af denna qvinna
förtrollade mig, jag var som berusad och kunde
ej mera beherrska de känslor som
bestormade mitt bröst; beundran, längtan, åtrå,
allt sammanträngde sig hos mig med en
sådan våldsamhet att mina tinningar
bultade, min strupe pressades och tårarne
kommo mig i ögonen. Hvad vi sade
hvarandra har jag glömt, men jag påminner
mig ännu hvarje ljudfall i hennes röst och
jag ser ännu framför mig hennes
oefterhärmliga åtbörd, då hon böjde hufvudet
något tillbaka, för att leende betrakta mig.
Hennes röst hade en välljudande klang och
hennes ord ljödo i mina öron som en ljuf
musik, en serenad, som hon hade artigheten
gifva mig under det jag betraktade henne.
Hon var en mästare i konsten att höra på
och de små näpna grimaser, hon gjorde då
och då, när jag alltför häftigt stormade
framåt i mitt sätt att tala, hade något »jag
vet icke hvad», som, ehuru hvarken
uppmuntrande eller nedslående, kom mig att
känna .mig fullkomligt hemmastadd. Så är
det med artigheten. Sann eller falsk, har
den alltid något tilldragande och ehuru den
mången gång blott är en mask för hyckleri
och förställning eger den dock förmågan
att gifva oss en illusion.
Hon hade tagit på sig denna lilla
hjert-liga min, som för qvinnorna är så att
säga en korsväg, som går likaväl till
aktning som till något helt annat och der de
kunna skämta och skratta eller vara
sentimentala, utan att kompromettera sig1. Fru
Credit hade redan sett sin första ungdom
fly, hon var ej mera oerfaren och visste
att till sitt fulla värde uppskatta de
resurser hon' förfogade, öfver för att röra alla
ömma strängar i en mans hjerta och
stu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0115.html