108 dera de ljud hennes strängaspel frambringade. Hon egde en oefterhärmlig talang att uttrycka sig utan att använda för lif-liga färger; hennes vältalighet låg i uttalet, åtbörderna, kroppsställningen och blickarna. Plötsligen hördes ett förfärans skri: »Debet, Debet!» Fru Credit spratt häftigt till och vände sig darrande åt det håll hvarifrån ropet kom. Ett uttryck af fasa gled öfver hennes likbleka ansigte, de skälfvande läpparna krusades af ett bittert hånleende och med ett utrop af hjelplös förtviflan tillslöt hon ögonen och försvann. Musiken upphörde. I ett nu blef det dödstyst i detta rum, der nyss förut behagen, nöjet och skämtet dansat en yrande ringdans med hvarandra. Vi stodo som förstenade och få voro de som vågade lyfta ögonen på Debet, som med olycksbådande uppsyn nalkades oss allt närmare. Ingen kom sig för att bryta den pinsamma tystnaden. Litet hvar af oss hade alldeles glömt bort att Debet ens fanns till, ehuru vi likasom ni naturligtvis hade reda på att Debet och Credit var ett hjonelag, de som så många andra, i fullkomlig laga ordning. Men huru ofta händer icke det att man glömmer mannen, när man ser hustrun, isynnerhet om man vet, att de icke trifvas tillsammans, utan lefva till en viss grad skiljda åt? Slutligen upphof Debet sin röst, inom parenthes sagdt högst obehaglig, och sade: »Mina damer och herrar! För all del låten icke mig störa det nöje min kära hustru varit nog lycklig att kunna förskaffa Er. Dansen och varen glada! Jag begär ingenting bättre. Eftersom min hustru lem-nat Er skall jag söka i hennes ställe roa efter bästa förmåga, men som jag är herre här, torde ni ursäkta om jag fordrar, att allt hvad som i denna stund finns här och som icke blifvit betaldt skall ögonblickligen försvinna. Humbug tål jag icke. Allt hvad som deremot verkligen är vårt skola vi roa oss med och känna oss lyckliga och glada, att icke längre behöfva lysa med lånta fjädrar. Må glädjen nu stå högt i tak, mina damer och herrar!» Nu blef det en förfärlig uppståndelse. Pang;. »Aj!» ;. boum... »Åh!»... »Usch!».. »Nej, nu går det för långt!» . . »tornera mig»! .. kling . . . »det är nedrigt!» . . klang ... »en sådan skandal!» . . ritsch . . . »hvad skall mamma säga?» . . »oj, oj, oj!» hördes från alla håll. Man skrattade och gret, svor och skrek. Möblerna i flera rum rusade ut genom fönstren, först sofforna och så fåtöljerna och stolarna och hack i häl efter dem kommo mattorna och gardinerna. I den ena salongen och i ett litet kabinett följde äfven kronorna deras exempel och sväfvade bort med både ljus och manchettef. I ett rum stodo endast några stolar, i ett annat två stakar utan ljus och en termometer. I tamburen funnos dock både spegeln och stolarna q var. Men nästan alla galoscherna voro borta. De flesta öfverrockarna voro också sin kos. Och på flera af dem som ännu hängde der, felades än armarna, än ryggstycket, ja, utaf en fanns blott sammetskragen qvar. Inne i rummen rådde den största förvirring. Än ett än ett annat klädesplagg slet sig löst från de flesta af gästerna och flaxade bort. Behag af flera slag hastade äfven sin väg. Somliga af damerna dånade, några skrattade, men nästan alla sågo högeligen förbittrade ut. Dock må jag göra dem den rättvisan att deras toiletter fortfarande, på få undantag när, voro ganska kompletta. Det enda egentligen anmärkningsvärda var att sömmarna sluppit opp på de flesta klädnin-garna, hvilket tycktes antyda att de försummat betala den fattiga sömmerskan hennes arbete. Men herrarna sågo ömkligare ut, isynnerhet de yngre. De flesta af de närvarande s. k. framtidsmännen irrade omkring i rummen och sökte gömma sig bakom de få möbler som ännu funnos qvar, hvilket beteende naturligtvis tog sig rätt komiskt ut för dem som veta, huru de annars alltid förstå att hålla sig framme och blifva bemärkta. En af dem var i synnerhet beklagansvärd. Han behöfde så väl ett gömställe, men de voro redan alla till trängsel upptagna. I sin ångest ryckte han då en schal från ett äldre fruntimmer, men schalen gled ur hans händer och draperade sig åter af sig sjelft om den gamla vördnadsvärda damens skuldror. Han uppgaf då ett rop af hjelplös förtviflan och----- — — — — — — — — jag vaknade. Johan Grönstedt.