109 Skål för Nordens q vinn or. (Vid en »Nordisk fest».) Hvad språket har mest klingande och grannt, Mest smäktande och ljuft och elegant, Det plocka fram allt efter diktarseder; Bind derutaf en krans med doft och prakt, En krans, som anstå kan »all skönhets makt», Och lägg den se’n för qvinnans fötter neder! Väl ofta man i rim och meter satt De lockars gyldne flod, de lockars natt, Den röst af näktergal och turturdufva Med mycket mer; men det, som är så skönt, Ej kan för ofta blifva blomsterkrönt; Bind derför; men mins väl — ljuft åt de ljufva! Så sade man till mig och en sonett, Med rim och fraser uppå öfligt sätt, Jag diktade. Då for mig uti sinnet: Ar denna lek med ord, är detta kram Rätt passande och värdt att bäras fram Vid Nordens fest för allvaret och minnet? Nej, lutans ton står ej i harmoni Med nordanskogens friska melodi I stjernklar vinternatt, då norrsken brinna. Och sång för veklighet och utländsk flärd, För vackra dockor uti modets verld, Det är ej sång, som bjuds åt Nordens qvinna. Den tid för längesedan har förgått, Då qvinnan var en vacker leksak blott, An klemigt barn, än en förtryckt slafvinna. Och längre ej det hör till goda ton Att ge en dylik fadd explikation Åt sådant högt och dyrbart ord som qvinna. Hur explicera då? — En enda blick På tidens anletsdrag, dess hela skick, På verk som blifvit gjordt och tiden pryder — En enda sådan blick skall nogsamt ge Åt den, som eljest kan och önskar se, Begrepp hvad qvinnans namn nu mer betyder. Ett tyst, men troget verk mot gifvet mål, Med handen mjuk, men viljan utaf stål Och handling för det stora i det lilla; Ett öga, klart och skarpt, men mildt också, Ett hjerta varmt, men sansadt lugn ändå, Ett vett, som inga tomma hugskott villa. Se der en allmän karakteristik. Och vill man ha’ en sådan, denna lik, För hvarje enskildt fall, må blicken spana, Och han i stort, i litet finna skall, Hur qvinnan vårdar, hvad hon fått till kall, Hur hon går fram alltjemt på ljusets bana. Jag kunde tala om, hur högt hon står I konstens sköna verld, hur hon förmår I spel, i sång, i ord, i färger tjusa. Jag kunde säga, hur hon, öm och huld, Strör ut barmhertighetens rika guld Och bringar frid, der lifvets stormar brusa. Men jag det lemnar allt för denna gång. O, jag hör sus af björkar, fogelsång, Jag ser hvad skönast, ljufvast fins på jorden... Jag ser hvad hjertat varmast klappar för, Hvad som ett menskosinne djupast rör — Jag ser de väna hem i höga Norden. Hem, stilla hem . . . hvi dallrar detta ljud Så rent, så ljuft som barnets bön till Gud, Hvi värmes man deraf och känner strömmar Af sol och vår igenom hjertat gå Och tror sig åter höra till de små, De lyckliga med deräs rika drömmar? Ack jo, det skimrar fram en vänlig bild, Så klar, så ren, så leende och mild — En moders bild, som följer oss på färden. Man henne ser på nytt med öppen famn Och ropar lycklig hennes dyra namn Och glömmer striden i den kalla verlden. Här slutar jag. Jag intet bättre vet Af qvinnan uti dess fullkomlighet, Nu ljude lefveropen genom salen! För qvinnan, rosen uti Nordens snö, För älskad moder, syster eller mö, För henne töms den bräddade pokalen. Ludv. Essén.