Masaniellos tarantella. Kommen hit I bröder alla, lemnen hafvets våta värf, Nu är icke tid att sköta näten för en lumpen skärf! Kommen, jag är Masaniello, fiskarn från Amalfis strand: Jemnt min röst var van att tända bruna kinder upp i brand. Hafvets söner, hafvets döttrar, barn af sköna Napoli, Hvar är glädjen, sången, dansen — dansen förr så yr och fri? Landsmän, hvar är glädjen? — Mulne svaren I och blicken ner: Glädjen? — honom ej vi känne, men spanioren desto mer. Från Castiliens brända hedar kom han hit med urblekt rock; Nu han har det gula guldet, har det hvita silfret ock. I de slott, vi byggt åt honom, stolt han ej drar för gardin, Då han kysser våra tärnor, då han dricker af vårt vin. Då han kom, hans torra knota genom drägtens trasor sken, Ryttarstöfveln knappt fick fäste på Hans Nådes spindelben. Nu, en etterfylld tarantel, pöser han af öfvermod Och det stinna hull, han fått sig, har han sugit af vårt blod. Bröder, jag är Masaniello, alle kännen I mig grannt: Då en ilyhet jag förkunnar, vet enhvar jag talar sannt. Du som klagade att dansen flyktade med glädjen bort, Vet, jag råkat tarantellan — hit hon kommer innan kort. Nyss i klara morgonpurpurn jag Vesuvius besteg, Der för spanska strupar drufvan kokar på vulkanisk teg. Öfver stelnad ström af lava gick jag trälens tunga gång, Stum fast smekt af varma fläktar, stum fast smekt af fogelsång. Matt och liknöjdt såg mitt öga soluppgångens skådespel — I de frukter solen brynar, landets barn ha ingen del. . . Golfens lugna silfverspegel krusade ett stim af fisk — Skynda, slaf, fyll silfverfaten på en utländsk herres disk! Bäst i mina sorgsna tankar jag stod sänkt, — hvad hände då? Först mitt namn jag Körde ropas — doft ett thordön ljöd derpå, Och ur kraterns svalg i blinken ljungeldsnabb steg upp en mö. För min blick i ringdans svängde berg och skyar, land och sjö. Stolt hon syntes som en drottning ifrån hjessa och till häl, Men i ögonvrån satt skalken, log förtrolig folkets själ. Det var hon, var tarantellan, här ej sedd på långa år: Det var hennes mörka öga, det var hennes lösta hår! 8