114 Öfver hennes panna röda fiskarmössan satt på sned, Hennes uppsyn vild och lustig, syntes nu tillika vred. Hotfullt spände hon i sidan muskelstark och naken arm Och stiletten, blanke hämnarn, doldes tätt vid hennes barm. Masaniello, så hon sade, tror du ej jag vet din nöd? Masaniello, folket sörjer utan frihet, utan bröd. Stackars mina bruna gossar, omildt trycker oket er! Stackars mina mörka flickor, ingen dans och glädje mer! Bredvid plogen som vid åran, så i regn som solskensbadd Stinger eder främlingspiskan liksom en tarantels gadd; Men då en tarantel stuckit, skakas giftet bort af dans — Heter jag ej tarantellan och är jag ej än till hands? Masaniello, till Neapel! — Här skall bli ett annat slag; Med den styfve Castilianarn vill jag dansa litet, jag; Dansa, så hans knäveck skälfver, plymen ryker från hans hatt. Masaniello, dolkar, pikar! — Hej, det blir en lustig natt! Masaniello, till Neapel! — Min och frihetens gesandt, Då du säger att jag kommer, vet enhvar du talar sannt. Masaniello, dolkar, pikar! — Än i qväll skall dansen stå. Sjelf Vesuvius ger er tecknet till att börja, mina små! Så hon talte .... Bröder, systrar, sen I ej på bergets spets Hur det röda svafvelmolnet ständigt vidgar ut sin krets? Hören I vulkanens åska, nyss i fjerran dämpad, svag, Ständigt rycka oss allt närmre? — Nu, hvad väldigt thordönsslag! Landsmän, nu är stunden inne, jord och himmel stå i brand: Upp till vilda frihetsdansen, upp med stål att bryta band! Länge nog har främlingsligan spelat herrar i vårt hem, Masaniellos tarantella nu vi spela upp för dem! Carl Snoilsky. Det underjordiska Rom. (Forts, fr. föreg. häfte.) IV. Det skulle fordras en hel bok för att blott i korthet påminna om det vigtigaste, man kan lära af katakomberna. Vi måste nöja’oss med ett betydligt mindre utrymme, men skola dock söka att i förbigående vidröra alla punkter. Endast om latinen i katakombernas inskrifter, hvilken stundom är det bildade språket, men oftast vulgäridiomet, töras vi i denna populära uppsats icke nämna ett ord mera. Hvad beträffar sjelfva de lärosatser, hvilka kyrkan i katakomberna gifvit uttryck i bildspråk eller skrift, har derom en stor strid förts mellan romersk-katolske och protestanter. De förre ha vrängt och vridit allt till förmån för påfviska dogmer, medan de senare icke velat se annat deri än sin egen torra katekes. Fullkomligt sammanfaller emellertid intetdera med. den ursprungliga kyrkoläran, som var föga utvecklad och formulerad, men dock, åtminstone från .det tredje seklet, torde befinnas