115 mera katolsk än de fleste af oss ännu föreställa sig. Vi vilja härtill blott tillfoga att den äldsta kyrkan, liksom vår, trott på Kristi gudom: uti inskrifterna kallas han alldeles oförtydbart »gud» och »allsmägtig Gud» (deus omnipotens). Äfven treenig-hetsläran inskärpes genom en bildlig framställning. Gud Fader sitter i en stol, mot hvars höga ryggstöd den helige Ande lutar sig, medan sonen till den framför det första menniskoparet. Vi kunna ock se, huru i katakomberna, fastän småningom och icke från början, en kult af madonnan och helgonen samt böner * för de aflidne uppkommit. Vid ett första besök i Roms katakomber visar det sig strax att de äro sjelfva vaggan för det kristligt-religiösa måleriet. Fullkomligt torde man väl svårligen kunna frikalla de äldste kristne från konsthat eller, kanske rättare, fruktan att genom utöf-ning eller njutning af konsten återfalla i afgudadyrkan. Derför torde mången af dem ha sagt som Lycophron i Stagnelii »Martyrer:» Mot klippans barm jag krossade min lyra: Ej täflar hon med bergens echo mer. Och mången nyomvänd har utan tvifvel, i likhet med Chromatius i Wisemans »Fa-biola,» sönderslagit alla de sköna statyer, han råkade hafva i sin ego. För dylika närde i synnerhet alla judekristne en fruktan, som deras förra religion inplantat hos dem; och hos de judaiserande kristne sek-terne kom naturligtvis ej heller i fråga någon bildlig framställning ur' mennisko-eller djurverlden. Föga bekymrade sig ock om konsten de kristne sekter, som slöto sig närmare till de hedniska religionerna: gno-stikernes framställningar af Abraxas (det i sina 365 lifskretsar utströmmande gudoms-väsendet) vittna blott om konstens yttersta förfall eller, kanske rättare sagdt, om dess fullkomliga upplösning. Från hedendomens ande hade den tidens konstutveckling icke att vänta någon lifvande flägt. När åter ingen konst förmår att i längden hålla sig uppe genom blotta efterbildningen af förgångna tiders mästerverk — äfven om dessa af då tidens kristne kunnat med godt samvete efterbildas — återstod för de kristne blott ett enda val, så framt de ville se sitt lif förskönadt af konsten. Det var att, till dess en sjelfständig kristlig konst hade ut bildat sig, i de gamla formerne, så långt det lät sig göra, ingjuta den nya lifsåskåd-ningens ande. Inom kort fördes kristendomen af sig sjelf derhän. Men det rådde, för att nyttja en kyrklig urkunds liknelse, »en half stunds tystnad» i verlden, innan förseglingen på den kristliga konstverksamheten bröts upp. En liten tid ännu hade de kristne nog af att känna sig som uteslutande kristne, befriade från deltagandet i verldens kulturlif. Ännu kände de ej behof att på den bildande konstens områden »tala i tungor,» Till en början voro de derför likgiltige för alla hennes sköna uppenbarelser. Denna likgiltighet hade ock en annan rot, nemligen i en, under kyrkans äldsta dagar, mycket gängse väntan af verldens snara undergång och ett tusenårigt heligt rikes upprättande på jorden. Uppenbarelseboken forlägger, i sin bekanta siffergåta, tidpunkten för dessa tilldragelser till Neros regering; och vi kunna icke förtänka de svårt plågade kristne derför att de ansågo denne kejsare elak nog att spela »antikrist,» eller att den utlefvade romerska verlden syntes dem mogen för undergång. Men om så snart jorden skulle rensas ifrån hvarje ogräs, om, medan de fleste ännu lefde, all »hedningarnes härlighet» skulle »införas i Guds stad,» hvad lönade då mödan att göra annat än vaka, bedja och förbida? — Äfven detta, snart öfvergående, missgrepp i afseende på lifvets bestämmelse är ganska ursäktligt. Det var icke länge sedan apostlarne sett Kristus bortfara i höjden. Ännu var det som om hela församlingen stod och stirrade i den Öppna skyn efter hans återkomst. Men församlingens ungdomsdröm och hennes tillfälliga likgiltighet för konsten slogo öfver hos de medlemmar, som ville vara »renare» än de andre och skilde sig från hopen, i svärmeri och verkligt konstförakt. Så var, t. ex. förhållandet med »de siste dagarnes helige» i forntiden, mon-tanisterne, till hvilken sekt hörde de af Stagnelius besjungne »Martyrerne»* och de förföljde kristne i Almqvists legend »Me-lia.» Endast kyrkan sjelf höll den rätta stråt, som förde till historiens mål. Och hon uppammade ingalunda — det se vi i katakomberna — några fiender till bildande konst. Huru skulle också de äldste kristne kunnat vara det i längden?