116 Hade icke Paulus ropat till dem: »Allt är edert!»? Hade icke Kristus och apostlarne nyttjat bilder i sitt tal? Hvarför då icke också begagna sådane, till ögonfägnad och uppbyggelse på en gång? — Kristendomen förvandlar väl det inre lifvet, men alls icke det yttre, derest icke detta är sedligt sjunket. Vi se också af katakombernas artistiska qvarlefvor att de kristne tillegnat sig alla den antika konstens ämnen, med undantag blott af sinligt retande och af-gudiska framställningar. De smyckade mar-tyrgrafvarna med genier och sångmör och segergudinnor och scener från kappkörningarna — alldeles såsom Paulus hemtar bilder från vädj obanan och talar om den segerkrans som väntade honom. Till och med de bekanta bilderne ur vinets triumftåg, bakkantinnan med tyrsus-staf och panter, förekomma der. en gång, såsom betecknande den andliga kraftens utveckling ur och seger öfver det rent materiela: uppenbarligen är här dock endast fråga om det »sanna vinträdets», Kristi och hans läras, magt. Offerhärolden Hermés med sin vädur är förvandlad till »den gode herden,» som spar sig ingen möda att skaffa det vilsna lammet till rätta, och till och med är villig att »låta sitt lif för fåren.» Orfeus, kring hvars spel hela den tjusta naturert församlas, är äfven en bild af honom, som skall »draga alla till sig.» Odysseus, bunden vid masten och lyssnande till sirén-sången, betecknar den kristnes strid mot frestelserna. Sålunda gjorde den kristna församlingen i katakomberna antikens bilder till underlag för sin egen läras bildspråk: detta var i det hela ingenting värre än hvad Kristus sjelf synes hafva gjort sig skyldig till. Ty hans bekanta liknelse om löse-och binde-nyckeln finner sin enda verkligt tillfredsställande förklaring i attributerna till en genom hela forntiden berömd och efterbildad framställning af Hekaté. Originalet; en staty af Alkamenés, fans på Akropolis i Athen, och hade, af sin uppställning på bastionen framför Athéna Nikös tempel, namn af »Hekatè på bålverket» (H. epipyrgidia). Man begagnade sig alltså i början af förut gifna framställningar, såsom sinnebilder, och inlade blott i dem en djupare mening. På alldeles samma sätt gaf kristendomen en ny pregel åt de gamla orden: ande, tro, kött, verld, o. s. v. Vi träffa deremot i katakombarbeten från tredje seklet redan fullfärdig en egendomlig kristligt-biblisk symbolik. Från denna tid var också katakombernas planmessiga utsmyckning med målningar en pontifikatets och kyrkans vigtiga angelägenhet. Från tredje seklet har man ock i Calixtus-katakomben en märklig kyrkohistorisk målning. Martyren står framför en hotande domare, och målaren har tydligen bemödat sig att i hjel-tens blick lägga uttrycket af orubbligt trosmod. Vid sådana framställningar plägade man äfven afbilda Kristus såsom prisdomare (athlothetés). Man känner alltför litet fornåldern och hela det bildlif, hvari han lefde och rörde sig, i fall man tror att de förste kristne länge kunnat undvara detta lifselement. De gjorde det också ingalunda: i katakomberna, icke mindre än i Pompeji, hade man bilder för sig, hvarhelst man gick och stod. Denna katakombernas bildrikedom torde ock vara tillräckligt framhållen i det föregående. Visserligen höjde sig i kristendomens äldre tider röster mot bilderne, och särskildt mot Kristusbilderne; men dessa röster voro aldrig kyrkans, utan dels sekternas, dels enskilde kyrkolärares, som hyllade en osund spiritualism. Noga räknadt, voro endast tvenne af kyrkans gamle lärare fiender till bilderne: den montanistiske Ter-tullianus, Eusebios från Kaisareia och Epi-fanios. Tertullianus för ordet för montani-sterne. Det var han, som först misstydde skildringen af Kristi person i Esaie profetia. Det är han, som talar högst om Kristi oädla gestalt, och påstår att ingen skulle vågat spotta i Kristi ansigte, derest icke denna obehagliga uppsyn förtjenat en sådan skymf. Montanisterne betraktade i allmänhet konsten som en hednisk styggelse. Men kyrkan uppsade ock, så fort som möjligt, gemenskapen med dem; öch katakombernas så väl direkta som symboliska framställningar af Kristus äro en i bilder' fortlöpande insaga' emot dem. Till och med deras irrlära om en oförlåtlig synd tyckes motsägas af katakombernas bildspråk, hvilket så ofta låter den gode herden hembära ett kid i stället för ett lam. —- Om Epifanios, en välmenande men inskränkt ifrare, veta vi att han vid tillfällen förstörde bilder, men han gick då icke kyrkans ärenden. Äfven i protestantismens