117 äldsta dagar reste sig bildstormare, till dess Luthers väldiga ord näpste stormen. När kyrkan sjelf talar mot bilderne, äro hennes ord rigtade mot afgudabilder, mot förföriska framställningar och mot dyrkan af målningarna. »Jag vet,» säger Augustinus i sitt arbete om kyrkans sedvanor, »att det finnes många tillbedjare (ado-< ratores) af målningar. Men smäden dock icke kyrkan för de dåliga menniskoseder, hvilka hon sjelf fördömer och dagligen sträfvar att förbättra!» Det är emellertid sant att den äldsta kyrkan sorgfälligt undvek att i bild utan omsvep framställa sina djupaste troshem-ligheter. Sådant härrör dels från hennes arkandisciplin: endast småningom invigdes kyrkans »catechumeni» i hennes mysterier; dels fruktade man att kasta det heliga för hedningarne, hvilka under förföljelsetiderna oskärade och förstörde det. Den senare omständigheten är orsaken hvarför konsten var friare i katakomberna än i de 46 kyrkor ofvan jord, hvilka de kristne redan i tredje seklet egde uti Rom: i de sistnämnda fun-nos högst få väggmålningar, medan katakomberna voro fylda af dem. Derför fram-stäldes ock troshemligheterna genom sådane sinnebilder som Kristus-monogrammet och fiskens tecken. Det senare uppkom, som bekant, deraf att det ord, som i grekiskan motsvarar svenskens »fisk,» är sammansatt af initialerna till orden i bekännelsen: »Jesus Kristus, Guds son, frälsare.» Dopet eger flera symboliska beteckningar. Den vanligaste är den flod, hvilken Moses med sin staf framlockar ur klippan: Paulus säger ju också om israeliterne. i öknen att »de vordo alle döpte under Mose och drucko af den andeliga klippan, hvilken klippa var Kristus.» En annan sinnebild är den metande ynglingen: det är Kristus, som i dopet drager oss till sig. En kyrkofader säger också, uti en skrift om döpelsen, att genom vår Ichthys, *) Jesus Kristus, födas i vattnet vi småfiskar (pisciculi). Nattvardens akt har utseende af en vanlig antik måltidsscen, men det enda som förtäres är bröd och fisk. Och icke sällan ser man denne mystiske fisk bära på sin rygg en korg, i hvilken står en bägare med vin, omgifven af korsdelade bröd (panes decus-sati). Korset är på mångfaldigt sätt be- tecknadt, men de tre första seklen gåfvo ingen direkt framställning af Kristi korsfästelse. V. Om än i viss mån katakomberna måste betraktas som den antika konstens grafvar, ty de forna konstidealen hade försvunnit från jorden, begrofs dock konsten der nere icke för att multna, utan för att uppstå i nya härliga gestalter. I allmänhet håller den fornkristna konsten jemna steg med den samtida hedniska, hvad det tekniska utförandet beträffar. Ju äldre de kristna konstverken äro, dess bättre äro de. Och när under seklens lopp, de kristne figu-rerne börja få en mindre skön kroppsbild-ning samt visa sig stele och onaturlige i rörelser, är ett ännu större förfall i dessa hänseenden att iakttaga hos de hedniska bildverken. Den hedniska konsten var på senare tider icke i stånd att, som förr, i sina bilder utpregla en sjelf ständig lifs-form, ty en sådan är otänkbar utan sedligt innehåll, och de sedliga syften, som hittills hållit antiken uppe, hade på sistone oåterkalleligt förlorat sin kraft. Med anden förföll alltså formen, och med den antika konstens teknik gick också den kristnas förlorad. Men den kristna konsten föll aldrig så fullkomligt, ty hon bevarade dock ett visst själfullt uttryck eller just det, hvarur en ny utveckling skulle framgå. Det som mest skiljer de kristna konstalstren från samtidiga hedniska är dels ett allvarligare, renare och innerligare uttryck, dels en större stränghet och enformighet i utförandet. Den hedniska konsten under dessa tider eftersträfvade en individualitet, som hon just då icke förmådde uppnå, ty den senare hedendomen företedde visserligen sträfvanden åt alla håll, men fasthöll intet, och egde följaktligen ingen karakter. Den kristna konsten deremot försöker mindre att individualisera och uttrycker sålunda karakteren hos den äldsta kyrkan, som höll så strängt på det allmänneliga och gemensamma. Det sinnebildliga uttryckssättet gör sig också gällande i katakombernas mindre konstföremål — ringar, örhängen, terra-cotta-lampor och glaskärl — i hvilkas när- *) D. v. s. fisk, enligt nyssberörda bokstafslek.