118 mare beskrifning jag icke hinner inlåta mig. Länge tilläde man dessa glas en mycket hög ålder, men Garucci har upplyst att de förskrifva sig från fjerde seklet och varit begagnade vid de kristnes fester, kärleksmåltider, bröllop o. s. v. Den röda fällningen i glasen är också icke blod, utan vin. I allmänhet får man akta sig att obetingadt tro hvad vanlige katolske arkeologer säga, vare sig i tal eller tryck: de vilja så gerna inbilla sig sjelfve och andre att katakomberna äro uppfylda af martyrgrafvar. Sålunda tolka de bokstäf-verne B. M, hvilka så ofta äro ristade på grafven, alltid med Beato Martyri, d. v. s. åt den salige martyren, änskönt tecknen äro en fornromersk grafformel och böra tolkas: Bonæ Memoriæ, d. v. s. i god eller välsignad hågkomst. Det är sant att kärnan i hvarje katakomb utgöres af obestrid- 1 liga martyrgrafvar. Vid dem firades guds-tj ensten, öfver dem utdelades nattvarden, och omkring dem, helst så nära som möjligt, sökte de andre troende att få sina grafplatser. Med särskild gudstjenst och kärleksmåltid firade man martyrernes dödsdagar, hvilka fester på kyrkans språk kallades födelsedags-gillen (nataliciæ, med un-derförstådt cenæ): de troendes dödsdagar voro ju också begynnelsepunkter för det verkliga lifvet. Men katakombgrafvarna gömma långt flera hvardagsmenniskor än martyrer. Vi få erinra oss att de i århundraden varit allmänna kyrkogårdar till Roms samtliga 26 pastorat. I den ofantliga mängd lik, katakomberna innehålla, utgör martyrernes siffra ett försvinnande tal. Heller icke voro alle, som här jorda-des, helgon. Afståndet från vår egen tid och närheten till Kristi och apbstlarnes hafva alltför länge och ofta stält desse äldste kristne i en falsk dager för vår betraktelse. Man tror så lätt att anden varit öfver dem hvarje ögonblick, att de egt en Pauli eller en Johannis djupa blick i Guds rikes hemligheter, att deras fötter aldrig stapplat på vägen. Det är historiskt origtigt. Nya Testamentets epistlar, d. v. s. apostlames herdabref till församlingarna visa ju bäst att den äldsta kristna menigheten hvarken i lära eller lefverne motsvarande de höga föreställningar, man är van att göra upp för sig om den samma. Partistriderna och de sedliga förvillelserna inom den äldsta kyrkan föranleda de skar- paste tillrättavisningar från apostlarne; och samma kyrkas läromeningar voro mycket mindre bestämda än den kan ana, som tolkar apostlabrefven efter hvad han inhem-tat af nyare kyrkors bekännelseskrifter. — En kyrkans medlem i våra dagar eger utan tvifvel både klarare och större kristendoms-kunskap, och hans lif är riktadt med all den erfarenhet, som vans af den äldre kyrkan med seger i det hela, men också med månge enskildes nederlag. Så skall det gå allt jemt, ty äfven Kristi rike har sin historia. Kristenhetens, liksom mensklig-hetens, första ålder är barndomen. Kyrkan var då, uti inre mening, knappt mera än ett frö — väl med oändlig lifskraft, men med ännu outvecklade lifsformer. Dock lika gerna som den enskildes tankar uppsöka hans barndoms- och ungdomstid, så ofullkomlig i mycket denna än var, gå mensklighetens tankar tillbaka till hennes lifs gryning, öfvergjuten som den är af ursprunglig glans och friskhet. I hopp att bli andligen ung på nytt frammanar man för sig denna tid och dröjer med välbehag vid de lekar och idrotter, som sysselsatte dessa dagars barn och ynglingar. I politiskt och intellektuelt hänseende blicka vi tillbaka till antiken, vårt religiösa lif söker föryngra sig vid minnet af martyrernes kyrka. Att förena den högsta andliga kraft med ungdomens friskhet var i stort möjligt blott en enda gång i menniskoslägtets historia, och att ett sådant lif kom till verklighet är den klassiska fornålderns ära. Den högre stämning, som vi alla få vid minnet af dem vi älskat och beundrat i lefnadens vår, har den nyare tiden i allmänhet funnit, när hon fördjupat sig i Greklands och Roms forntid. Och från kyrkans tidigaste dagar fläg-tar äfven en vårluft emot oss i det religiösa lifvets enkelhet och i de egenskaper, som utmärkte de förste kristne: hjertats enfald, barnasinnet under hela allvaret af deras sträfvanden, ungdomlig urprunglig-het och samma blida gladlynthet i lifvet som i döden. Allt annat hos apostlakyr-kan är i senare tiders kristendom vordet upprepadt eller öfverglänst: lärans djup och klarhet, lefvernets helighet, trosstyr-kan, dödsföraktet och hvad mera kan tilläggas ; men nyssnämnda drag har kristen-