119 heten aldrig mera företett, ty i sin lifstid är man endast en gång ung. Också tillväxte kyrkan så, som en ungdom plägar växa. Försöken att genom blodsdomar qväsa henne, hade alltid en motsatt verkan mot den åsyftade, ty — — — — — — alla bödelssvärd Ha endast putsat kristendomens träd ,Och, hindrande en alltför yppig växt, Blott härdat kraften, som i stammen bor. Så sjöng Stagnelius, och fordom brukade man om samma förhållande yttra: marty-rernes blod är kyrkans utsäde. De tillfälliga åderlåtningar, historien omförmäler under namn af förföljelser inot de kristne, uttömde ingalunda kyrkans kraft. Hon tålde dem godt, ty hennes svaghet hade ingen likhet med den rådande sjukligheten nu för tiden, nemligen blodbrist. De förste kristnes segerrika lidanden kunde icke undgå att behandlas i dikten, fastän, sanningen att säga, dessa konstverk oftast äro mindre poetiska än de enkla legender, ur hvilka de äro hemtade. Redan strax i början af femte seklet utgaf Aurelius Prudentius sina skaldestycken. Det bästa i samlingen är utan tvifvel diktcykeln »Om kransarne», d. v. s. martyrkronorna. Ehuru dessa stycken, i likhet med Prudentii öfriga skrifter, lida af ordsvall och retoriskt glitter, utmärka de sig dock för så pass åskådlighet i framställningen att, när dertill komma innehållets värma och lif — egenskaper, hvilka sällan förneka sig hos Prudentius — dennes martyrhistorier ännu torde vara det bästa, som dikten på detta område har att uppvisa. Så väl i episk som dramatisk form, men på ett barbariskt medeltidsspråk, framträdde, vid sextonde seklets ingång, flera martyrlegender. Nunnan Hrothsvitha i tionde seklet utgafs för deras författarinna. Hon hade väl ock antecknat dem på flärdlös munklatin: den poetiska utstofferingen tillhörde likväl Konrad Celtes och hans med-hjelpare. Lidelsefulla uttryck saknas icke i dem, men någon konstnärlig behandling kommer der ej i fråga. De bilda motstycken till Calderons Comedias de Santos, som visa ännu djupare blickar i karaktererne och i formelt hänseende den finaste konst, men i egentlig dramatisk motivering äro fullt ut lika svaga. Med denne sin store mästares föredöme för ögonen sökte (1640) »le grand Cor-neille» i Polyeucte martyr att, efter sin anda, ur en martyrlegend skapa en »tra-gédie chrétienne». Kappadocien eller »Mindre Armenien», dit scenen är förlagd, har ett ryktbart namn i de kristna legenderna. Staden Meliténè, der Polyeuctus led martyrdöden under Decius, var ståndqvarter för den berömda tolfte legionen, hvilken sagan döpt till en kristen här, och hvars tillnamn Fulminata (den af blixten träffade) för-vandladt till Fulminatrix (den blixtrande), så länge gjorde sjelfva historien om kejsar Marci marcomanniska fälttåg uppbygglig. Hvad Pierre Corneilles sorgespel beträffar, saknar det icke goda karaktersskildringar, så länge författaren blott sysselsätter sig med Severi och Paulinas kärlek, men att det endast såsom kärlekshistoria eger psykologiskt värde, ställer det lågt som »kristlig tragedi». Hufvudpersonen, Polyeuctus, drifves fram i sitt blindt stormande nit mindre af den religiösa känsla, som ger sig uttryck öfver allt i Calderons dramer, än af fruktan för ett återfall i syndens och djefvulens våld, om han icke genast eröf-rar martyrens segerkrona. I andra aktens slutscen blottar han denna sin innersta driffjäder: Af synden toges snart ifrån mig segerpalmen. Hvi sätta djerft på spel hvad döden säkert ger? Han öppnar himlens port; så mildt han sig beter. För öfrigt är händelsernas utveckling oberoende af allt, som man är van att kalla dramatiska bevekelsegrunder. Omvändelserna till kristendomen, hvilka äro afgö-rande för det helas gång, försiggå i Corneilles martyrdrama lika plötsligt som i Calderons stycken och derjemte utan ens en skymt till motivering. Kristendomen utbreder sig likt en andlig smitta. Den enes död i denna tro framalstrar tillståndet hos en annan, som hittills saknat allt begrepp om den nya läran. Min make, när han dog, mig gaf sin läras ljus! säger Pauline i femte aktens femte scen. Då emellertid all verklig dramatik bör grunda sig på andliga förutsättningar, synes denna konst näppeligen tillstädja för