120 härligandet af psykologiska underverk och sjukdomsföreteelser, huru bestyrkta af forskning och erfarenhet dessa senare än månde vara. Icke ens Corneilles retoriska kraft och grannlåt inägta öfverskyla denna dramatiska brist. Svensken Jacob Hendrik Mörks »Thecla eller den bepröfvade trones dygd» — en roman från förra århundradets midt, af nära tusen sidors längd — är den äldsta dikt på detta område, hvilken framträdt i prosa-berättelsens form; men hon är ock den mest misslyckade i sitt slag. Hon är knappt annat än den tidens luterska teologi uti en skäligen afskräckande, dels retorisk, dels sentimentalt moraliserande form. Den historiska romanen förstod ej ännu konsten att förläna sina skildringar behörig tids- och lokal-färg. Denna konst tillhörde åter i icke ringa grad Fran^ois Réné de Chåteaubriand, som 1809 utgaf Les Martyrs. Hvem känner icke hur utmärkt denne författare är i sina landskapsmålningar på prosa? Trots sin långtrådighet, tillfredsställer Chåteaubriands, dikt, jemväl i andra hänseenden, skäligen de fordringar, man kan ställa på den historiska romanen. Sjelfva karaktersteckningarna, ehuru stundom något öfverdrifna och alltför allmänt hållna, sakna hvarken finhet eller åskådlighet. Såsom det dittills' bästa i denna rigtning, och som ett troget uttryck af den katolska ande, hvilken vid denna tid började ånyo att mägtigt resa sig, vardt boken föremål för en rättvis beundran, och Teneranis mejsel har odödlig-gjort hufvudscenen, makarnes Eudori och Cymodoces martyrdöd i den flavianska am-fiteatern. Och dock, huru föga verklig motsvarighet i Diocletiani tid eger denna, af Chåteaubriand skildrade kristendom, som egentligen består i ett hälft sinligt känslosvall! Högre lyfte sig ej heller våra svenske förtäljare af martyrhistorier: Stagnelius i den »dramatiska skaldedikten» Martyr erne (1822) och C. J. L. Almqvist i berättelsen Melia (1839). Stagnelii dikt, om än historiskt vilsen och mindre lyckad som ett helt, är dock ofta härlig i sina detaljer. Hon uppbäres allt jemt af skaldens bekanta mystiska längtan att ur »demiur-gens verld» genom en salig död flyttas till »äonernas pleroma». Ja, tro mig! — säger Perpetua i Martyrerne — — — — — — Vaggan är en nedgång Till Plutos rike, grafven är en uppgång Till blåa ethern och de sällas land. Och hon betygar likaledes: — — — — — — Hvad vi kalle lif Ar död deruppe, och vår sarkofag En rosenkransad brudbädd der betyder. Samma längtan bort — ifrån en plågsam^ begränsande tillvaro — genomgår martyrstycket i Törnrosens Bok och tillfredsstäl-les på ett för Almqvist särdeles betecknande sätt. De tre unga, montanistiska flickorna — Melia, Dianusa och Valentia — vallfärdas till sitt andliga »hem», det himmelska Jerusalem, och rycka, med hänförelsens kraft, den lefvande och liflösa naturen med sig mot samma mål. Snart, ja snarare än de hoppats, hinna de fram till Gud och »luta sig till Kristi hjerta». Ty, en afton, »lät Gud öfver dem falla en djup sömn», hvarur de aldrig vaknade, »så att de syntes oändligt lefya och röra sig, ehuru de dött och voro stilla». Almqvists himmel är i sjelfva verket det osjelfständiga drömlifvet med dess outtömliga rikedom på intryck, hvilka alla äro oklara, obestämda och i hvarandra försmältande. Han låter för den skull »den helige anden» säga: »Si menniskan är lik en lyra, och jag sväf-var öfver menniskan, såsom en hvilken rörer lyrans strängar; menniskan sofver, och jag vakar.» Vår uppgift kan här ej vara att ens nämna, än mindre att karakterisera hela den sköna litteratur, som i allmänhet sysselsätter sig med kristendomens och hedendomens strid om verldsherraväldet. Bland skrifter inom den skandinaviska litteraturen, hvilka behandla detta ämne, torde de märkligaste vara: Nicanders sorgspel Rune-svärdet och Den förste riddaren, Viktor Rydbergs Den siste Athenaren och Ibsens Kaiser og Galilæer. Af den i sådant hänseende rika utländska litteraturens alster förtjena den största uppmärksamhet: Thomas Moores The Epicurean, Charles Kings-leys Hypatia or New foes with an old face, den ryktbare konvertiten John Henry New-mans Callista och A. Guirauds Flavianus. Det är egentligen blott det kristendomens lif, som lemnat spår éfter sig i katakombernas byggnad och fornlemningar, hvilket har fordran att här påaktas; hvarför vi