121 måste skänka en blick åt den litteratur, som enkom är dertill egnad. Sedan vi förutskickat anmärkningen att vi ega antika skildringar af katakomberna i Hieronymi kommentar till Ezekiels fyrtionde kapitel och i den elfte af de segerhymner, vi förut omnämnt såsom af Pru-dentius helgade martyrernes minne, öfver-gå vi till den vitterhet, som på senaste tider framkallats af den noggrannare kännedom, man numera inhemtat om katakomberna. Det är likväl icke mer än ett enda arbete, vid hvilket vi behöfva särskildt fästa oss. Fdbiola or The church in the catacombs är titeln på denna bok. Hon utkom för första gången 1854, men har sedan upp-lefvat ett stort antal upplagor och öfver-sättningar till alla bildade språk: det dröjde heller icke många år, innan man kunde läsa henne på svenska. Hennes författare var en spansk kardinal, född i Sevilla, men — hvad äfven namnet visar — af brittisk härkomst: hans eminens Nicholas Wiseman, hvilken, i sin egenskap af de ehgelske ka-tolikernes öfverhufvud, jemväl förde titeln »archbishop of Westminster». Boken, hvar-ur visserligen en renare religiositet talar än ur Chateaubriands »Martyrer», är, som vitterhetsprof, i alla hänseenden underlägsen sin förelöpare. Båda stå ungefär på samma kyrkliga ståndpunkt: kardinalens skrift är endast mer katolskt tendentiös och mycket ensidigare ej blott i sin romanism, utan till och med i romaniska sympatier. Men Wisemans bok begagnade sig skickligt af de nyaste forskningarna i katakomberna, och hade följaktligen många fängslande detaljer att meddela: det var likasom en ny verld, * hon upplät för den stora allmänheten. Hon har också gjort underverk i att förstöra mängdens dittills närda likgiltighet för katakomberna. Att uppbyggligt beskrifva katakomberna är hennes förnämsta syftemål, och hon har derigenom gifvit uppslaget till den kristliga lektyr, som man kunde benämna katakombromanen. Alla verk som göra lycka. framkalla efterbildningar, och katakombromanen är en i utlandet ingalunda svagt representerad litteraturgren. En liten bok af detta slag har i »fri bearbetning från engelskan» letat sig väg till svenska bokmarknaden. Det är: »Stjernor i en stormig natt eller Ljus från katakomberna; en berättelse om de kristne i Rom under förföljelserna» (Stockholm, 1874). Hvad »ljus» hon för öfrigt månde sprida, lemne vi der-häri; säkert är att hennes ljus är opålitligt, hvad beträffar Roms och kristendomens forntid. Om åter denna omständighet är att tillskrifva originalet eller »den fria bearbetningen», kunna vi nu icke af-göra. VI. Katakombnäten, som än ligga enstaka, än äro satta i förbindelse med hvarandra, sträcka sig vida under Roms ^.rmaste om-gifningar. De innehålla, tusen sinom tusen grafvar, och om alla deras gångar och gallerier låge i en rad, skulle de utgöra en betydlig väglängd. Namnet catacumbæ tro de fleste vara sammansatt af en grekisk oeh en latinsk beståndsdel; enligt hvilken förklaring det skulle beteckna nederlagsorter (nemligen för lik), begrafningsplatser eller hviloställen ned i jorden, eller dylikt. Oss deremot vill det synas oförnekligt att ordet är lika ren grekiska som, t. ex., de af latinen upptagna benämningarna catapulta, cataracta, catadupa. Ett grekiskt Jcatakymbai, som i latinen efter regelrätta ljudvexlingar måste först bli catacumbæ och sedan catacombæ, skulle alltså icke betecknat något annat än ned- eller urhålkningar, neddikningar. Först i nionde seklet började ordet få den allmänna användning, som det nu har. Anda dittills var det blott Sebastians-kyrkogår-den, som kallades så — dock icke catacumbæ, utan »sofstället (d. v. s. kyrkogården) vid eller i granskapet af katakomberna» (ccemeterium ad catacumbas). Hvad menade man då ursprungligen med katakomberna? På denna fråga kan icke gif-vas något alldeles säkert svar. Men då hela trakten kring Scipionernes grafvar, i hvilkas närhet den kristna kyrkogården är belägen, af gammalt benämndes »ad catacumbas», synes icke osannolikt att med sjelfva catacumbæ äro att förstå just dessa fornåldriga, underjordiska grafanläggningar från romerska republikens tid. Den kristna forntidens stående benämning på dess kyrkogårdar var cæmeteria, d. ä. sofställen eller hvilorum. »Arenarier» kallades blott stundom de kyrkogårdar, som genom sin belägenhet gåfvo anledning dertill.