122 Man känner nu med vetenskaplig visshet, hufvudsakligen genom Michele de Ros-sis förtjenst, att det varit de kristne som anlagt hela katakomblabyrinten. De träffade icke på honom, hvarken hel- eller half-färdig, hvarken såsom antika begrafnings-platser eller som antika stenbrott eller pozzolangrafvar eller sandgropar. De vulkaniska beståndsdelarne af campagnans mark äro nemligen af tre slag. Först märka vi den litoida tuffen, en fast stenhård massa och ett utmärkt byggnadsmaterial. Vidare den bekanta, sandartade pozzolanjorden som, blandad med kalk, blir ett,så förträffligt murbruk. S^itligen den jordblandade, gra-nulära tuffen, hvaraf nästan alla campagnans kullar bestå, och i hvilken katakomb-gallerierna äro uthuggna. Till byggnader ofvan jord är han hardt nära obrukbar. Som byggningsgrus kan det aldrig falla någon in att* begagna honom, utom i brist på allt annat; till fristående byggnadsämne är han alldeles oduglig: redan under transporten skulle han smula sig. Men till det bruk, man gjorde af honom i katakomberna, passade han förträffligt; ty han var skör, och följaktligen lätt att bryta, men likväl tillräckligt sammanhängande för att icke falla sönder af sig- sjelf. Det är så långt ifrån att de kristnes underjordiska grafstad är belägen i sten- eller pozzolanbrott, att katakombernas gräfvare sorgfälligt undvikit så väl pozzolanjorden som de hårdare stenlagen: när de stött derpå, hafva de strax gifvit sina gångar en annan rigtning. Och lika så regelmessigt hafva sten- och pozzolan-brytarne sökt sig förbi de jordlag, hvari katakomberna gå fram. I motsats mot de i sandgrufvorna och stenbrotten befintliga, rymliga och slingrande gångar, i hvilka lastkärror kunna både komma fram och svänga, äro katakombgångarne trånga och hafva aldrig afrundade utan rätliniga hörn. De här och der i taket anbragta, skorstenslika öppningarna för ljuset (»ljusbrunnar», luminaria) hafva en sned rigtning nedåt och passa således blott till att insläppa ljuset , icke till att hissa .något upp derigenom. På högst få ställen — t. ex. i Sante Agneses och Priscillas kyrkogårdar —- hafva anläggarne af katakomberna varit tvungné att med systemet införlifva någon liten del af en pozzolangrufva. De hafva då genom tegelmurar fullkomligt ombyggt denna del. Endast med mycket arbete har man kunnat förskaffa sig samma trånga och raka gångar med lodräta väggar, som i de ursprungliga katakomberna. På andra ställen deremot — t. ex. i Neapel och Syra-cusa — ha foma grufvor för byggnadsmaterial vida mer ombildats till katakomber. I äldsta tider plägade ock de hedniske romarne att jorda liken; när åter de kristne började anlägga sina katakomber, hade hed-ningarne redan i sekler haft för sed att bränna sina döde. Från romarne hade alltså de kristne intet att lära i afseende på ordnandet af sina kyrkogårdar. Deremot fingo de mönstret för katakomberna i judarnes grafanläggningar. Dessa voro på nära nog samma sätt byggda och på samma sätt utsmyckade med inskrifter och väggmålningar, framställande blomster och symboliska tecken, men inga djur- eller mennisko-skep-nader, ty sistnämnda skilderier voro strängt förbjudna i Mose lag. Utanför Rom har man funnit flere sådane små judiska kyrkogårdar. Det fans nemligen från republikens sista tider — alltså långt före Jerusalems förstöring — en liten koloni judar i Rom. Deras begrafningssätt måste tilltala de kristne; ty desse ville icke brännas efter döden, utan hellre, liksom Kristus, hvila i en klippgraf med en sten för öppningen. Den första katakomben uppstod nu påyså sätt, att en enskild kristen för sig och de sina förvärfvade ett grafställe vid en allmän väg. Genom köpet egde han obestridlig rättighet icke blott att bygga ofvan jord, utan ock att, om han så ville, gräfva sig ned i jorden så djupt, han behagade. Han var ock lagligen berättigad att utvidga en dylik underjordisk anläggning åt alla sidor, derest han icke kränkte främmande besittningsrätt. Från att vara enskildes tillhörigheter öfvergingo de äldsta katakomberna med tiden i församlingarnas ego. Det är orätt att betrakta katakomberna såsom de kristnes för hedningarne okända gömställen. De senare kände mycket väl till de kristna kyrkogårdarnes olika nedgångar ; men romarne hade i allmänhet försyn för grafyarnas helgd, och derför kunde kyrkans tjenare, som under förföljelserna voro just de som eftersöktes, här finna en temligen fredad vistelseort. Under minst sex påfvar stod Petri stol i katakomberna; men fullt säkra kunde församlingens herdar och deras biträden dock aldrig vara.