123 Sålunda öfvergöts katakombernas biskopsstol med Stephani I:s blod, och hedningarne dråpo Sixtus II jemte fyra diakoner, medan de i katakomberna utdelade nattvarden. Sex katakomber äro anlagda efter förföljelsernas tider. De öfriga äro gamla, och några af dem, ehuru utsmyckade i tredje seklets stil, äro till sin första anläggning urgamla. Dessa katakombernas minnen från en tid, som går upp till apostlakyrkans, äro mångfaldiga. Vi vilja i första rummet nämna enskilda kryptor af gammaldags konstruktion, icke inrättade för de vanliga vägg-grafvarna (loculi), utan beräknade på mottagande af fristående sarkofager. Här märkes intet spår till denna ängsliga hushållning med rummet, hvilken gör sig gällande uti arcosolie-systemets tider: sjelfva trapporna äro breda och klassiskt präktiga, in-gångarne höga och prydliga. Heller icke äro dessa kryptor inrättade till gudstjenst, hvilket skedde på det sätt att de parvis förenades genom en liten gång; alldenstund, efter den gamla stränga kyrkodisciplinen, männen hade att församla sig i den ena, qvinnorna i den andra halfvan af oratoriet, och man endast genom det trånga galleriet kunde smyga en blick in i det andra könets samlingsrum. De hafva dekorationer i stuck, som man finner hvarken i tredje seklet eller de derpå följande. Deras freskomålningar äro hållna i mycket ren stil: landskapen ega en förvillande likhet med de pompejanska. Om icke afgjordt kristliga ämnen varit behandlade, skulle man trott att dessa bilder härrörde från samma hand, som på kejsar Augusti tid fört penseln i grafkamrarne uti C. Cestii pyramid. Bland konstkännare kan icke finnas någon meningsskiljaktighet deruti, att slika arbeten tillhöra det första eller andra seklet. En särdeles märkvärdig katakomb är ostrianska kyrkogården (cæmeterium o.) till venster om via Nomentana, enligt traditionen den allra äldsta (omnium vetustis-simum) och anlagd i granskapet af en källa, i hvars vatten apostelen Petrus säges hafva döpt. Oberäknadt redan nämnda fornminnen, utmärker sig denna katakomb för sina inskriptioner. De bilda en familj för sig af sällsynt skönhet och klassisk typ; hvarför, om de än äro inflyttade i museerna, man har “så lätt att igenkänna dem bland tusentals andra. Och stilen i dessa inskrifter, hur kort, hur språkligt ansad, hur skild från så väl det hedniska som det senare kristna hopsmidandet efter formulärer! Fiskens och ankarets tecken äro de kristna sköldemärkena för dessa slägter, hvilkas namn visa att de blomstrat från Neros till Antoninernes tid. På tal om inskriptioner, vill jag omnämna en gammal hednisk plägsed, som ^år igen i katakombernas grafristningar, fastän han här, väl till förståendes, antagit en djupare, kristlig betydelse. Sky-therne och thrakerne nedsläppte dagligen i sina koger en hvit eller en svart sten-skärfva, allt efter som den genomlefda dagen varit för dem ljuf eller mulen. Med dylika räknestenar, kastade i en urna, eller med krita och kol, förde romarne lifvets vinst- och förlust-konto. En afliden frän-des lefnadslycka i dagatal kunde sålunda utan svårighet af hans närmaste efterlef-vande reduceras till år och genom hans grafskrift öfverlemnas åt minnet. Så skedde äfven ganska. ofta. När det nu heter på vårdarne att den eller den »lefvat» så och så många år, menas intet , annat dermed än att han skådat jemt det antal lyckodagar, som motsvarar de angifna årens summa: man ansåg nemligen att han alls icke lefvat hela den tid, då lifvet kändes honom tungt och dystert. Man kan lätt föreställa sig att, med ett sådant räknesätt, den dödes lefnadsår sällan kunde vara många. På en fornromersk grafsten hetei* det, t. ex.: »M. Plautius, consul, lefde nio år (vixit annos novem).» Det ligger ett outsägligt vemod deruti att en man, som uppstigit till statens högsta värdighet, betraktat hela sitt lif som förspildt, med undantag af dessa hemlighetsfulla nig. år, som väl mestadels tillhört hans första ungdom. Ett liknande, men mera lärorikt, uttryckssätt återfinnes i katakomberna. Man förvånas vid dessa minnesskrifter öfver tre-och fyra-åringar, hvilkas grafrum dock bevisa att de varit fullvuxna menniskor. Men de hade nog skäl att icke räkna lifvet för ett lif, innan de omfattat den kristna tron. Slutligen ett par siffror, som tala om katakombgrafvarnas ålderdomlighet. På en marmorskifva, som tillsluter en sådan graf, angifves den döde hafva hädanfarit, då kejsar Vespasianus var konsul för tredje gången (Aug. Vespasiano tertium consule), d. v. s. år 71 eller endast tre år efter det, som antages varit apostlarne Petri och Pauli