124 dödsår. De härnäst äldste katakomb-årtalen, också angifna med konsulsdata, äro 107, 110, 123 och 137, d. v. s. från Trajani och Hadriani regeringar. Såsom jag nämnt, äro de katakomber, som varit åtkomliga för plundring, beröf-vade sina lik, sina inskrifter, sina målningar och andra konstsaker, med ett ord — allt. De kunna icke gifva något annat intryck än af förödelsens styggelse. Till och med de Öppningar, som fordom insläppte himlens ljus, äro igenvuxna eller täppta af de bon, som flädermössen der hafva byggt sig. Men ett helt annat intryck göra de i senare tider upptagne gångarne och de partier af katakomberna, åt hvilka »kommissionen för den kristna fornkunskapen» hunnit återgifva deras forna dyrbarheter, uppstälda, så vidt möjligt varit, hvar på sin plats. Mången, som besöker Rom med utbil-dadt sinne för den antika verldens under, kan, det oaktadt, helt och hållet sakna öga för den kristna forntidens härlighet. I så fall kan han trösta sig dermed att en skarpsyntare man före honom, nemligen Gibbon, äfven saknat denna blick. Värre är, om intrycket af det kristliga i Rom gör honom förargelse. Till följd af det tidtals herskande sedeförderfvet i påfve-staden och af den illa beryktade skenheligheten hos dess andlige, uppkom bland katolikerne sjelfve det ordspråket att den, som ser Rom, är utaf med sin tro. Men de, som lidit ett dylikt skeppsbrott, hafva väl icke sett Rom rätt, och, framför allt, hafva icke så, som de bort, besökt det underjordiska Rom. Ty katakomberna äro mägtiga att harfva upp hjertat i hvar och en kristen. Deras helgade rum hviska, likt drömmar, oss in i själen hemligheterna af ett lif i verlden, hvilket samtidigt är ett lif i himmelen: de skildra för oss, så som intet annat förmår, kristendomens kamp för tillvaron. Och står man, i skenet af sin vaxfackla, framför ett sannskyldigt martyrmonument, så går det sjudande hett igenom ens ådror; ty man kan då icke undgå att fråga sig, hvar man sjelf är stäld i denna seklernas strid. Så förblifva kyrkans heroer, ännu efter tusende år, ledare i kristenhetens elektriska kedja. A. Th. Lysander. Italien. Efter Edvard Paulus. Du sköna land af form och färg och toner, Der rikt kring pinien rankans löf sig sluta, Der upp mot himlens hvalf kupoler skjuta Och rosor smycka löften i festoner, — Hur ofta ha ej folk från alla zoner I kampen gått, ditt paradis att njuta, För dina tempel, dina berg, som spruta Sin lava kring kulturens gamla troner! Den dig har sett, hans hjerta aldrig röjer, Att tiden flyr, ty städs ett sken der dröjer Af ungdomsfröjd i lifvets hvardagshvimmel. Och när om hösten svalan sydvart svingar, Han grips af längtan, ville sjelf ha vingar, Att flyga till Italiens klara himmel. C. R. Nyblom.