125 Vid en badort är man så sysslolös, att man icke hinner med någonting. Man gör rakt intet, och likväl är dagen så upptagen, att man till och med vårdslösar sina närmaste vänner, om de icke äro närvarande for att sjelfva vaka öfver sina fördelar. Der ser du orsaken, hvarför jag icke skrifvit till dig på ett par veckor. Nu tager jag likväl fast i en af de lediga dagarnes flygtiga stunder för att visa att jag icke helt och hållet glömt dig, min kära Grundborg. Jag anser mig böra skrifva om något som tilldragit sig i min närmaste omgifning, hvilket verkligen icke är så obetydligt, som du må hända tror, när du hör mig tala om sysslolösheten. Det är så ofantligt mycket som kan ske, under det man sjelf just icke uträttar något. Du vet att vi dagligen göra långa utfärder till sjös. Det är ett stort nöje, då man vid sin sida har älskvärda menniskor, i hvilkas sällskap man känner sig väl. Jag kan ej neka, att jag i början var litet rädd på sjön, i synnerhet då böljorna sköljde öfver oss allt för våldsamt; men man vänjer sig vid allt, till och med vid svår sjö .och stark vind, och nu finner jag det alltid ganska roligt. Jag önskar blott mången gång, att du också vore med oss. En dag seglade vi till Bredgrund, der vår båtförare, styrman Antonsson, vanligen kallad- fader Olaus, har sitt hem. Den seglingen torde vara den för mig märkligaste hittills, men det är kanske för tidigt att ännu tala om hvad som ^äl ej bör meddelas förr än i romanens sista kapitel. Du får tills vidare nöja dig med, att jag söker sätta dig in i förhållandena, så godt jag kan. Vi skulle till Bredgrund för att göra bekantskap med fader Olaus* hus, hans dotT ter, hans ko och hans hustru — han räknar alltid upp sina älsklingar i den ordningen. Seglingen gick raskare än jag .någonsin varit med om. Jag var alldeles insaltad af hafsvatten, när vi kommo fram. Bland Bränningarne. Af Claes Lundin. IV. Från Agda till Grundborg. , (Forts, från föreg. häfte). Vi voro i det ypperligaste lynne. Men genast vid landstigningen råkade vi ut för en herre, för hvilken ingen af oss' hyser något deltagande. Han heter Paddyson, en »sportman» som seglar omkring på kusten och lefver ett gladt lif, det vill säga gladt enligt hans åsigt. Han tycktes vara färdig att lägga ut med sin jakt, men så snart han fick oss i sigte, måste han hafva ändrat tanke, hoppade i land och sökte genom åtskilliga krumbugter visa sin förtjusning öfver att hafva träffat oss. Det är en löjlig karl. Innan vi lemnat bryggan, hade han hunnit omtala, det han förut på dagen lyckats genom sin obegripliga raskhet, själsnärvaro, kroppsstyrka och gränslösa mod rädda tre personer från att omkomma i Skagerrack. Det var en läkare och två skärgårdsflickor, af hvilka den ena var styrman Antonssons dotter. »Ja så, Bengta har varit i sjön?» sade Antonsson helt lugnt. »Det var väl att hon kom upp igen», tilläde han med samma lugn; men om han glömde att tacka hennes räddare, så underlät denne icke att fortsätta loftalet öfver sitt eget hjeltemod. Hans skryt tröttade mig och jag började tänka på helt annat, då min uppmärksamhet väcktes af att Paddyson uttalade namnet Falk, hvilken han i förbigående omnämnde såsom deltagare i räddningsarbetet. Du påminner sig kanske, att jag förut någon gång nämnt om herr Falk från Stockholm, hvilken jag framstält såsom en ganska dräglig, men något menniskoskygg f. d. verldsman. Jag kände honom icke då så mycket som nu, och om jag förut sagt, att han vore temligen anspråksfull, så vill jag nu 'pruta ej så litet på det omdömet. Paddyson borde egentligen icke nämnas på samma gång, som Falk, men nu var det den förre som hade ordet. »Herr Falk bekymrade sig naturligtvis mest om Jakobina», tilläde han med ett bredt och fult skratt, som förargade mig,