- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 2. 1876 /
126

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4. April - Bland bränningarna, af C. Lundin. IV. Från Agda till Grundborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126 ehuru jag verkligen icke rätt vet af hvilken orsak, då Paddyson väl icke kan skratta på annat sätt. Jag frågade, hvem Jakobina vore och erfor att hon jemte styrmansdottern voro de skärgårdsflickor som den dagen räddats ur sjönöd. Men jag ville veta mer om henne. »Det är ju den der fiskarjäntan på Svartskär, dit herr Falk seglar alla dagar», förklarade Paddyson, svängde sina långa armar, piskade sina grå- och rödrutiga benkläder och skrattade å nyo lika försmädligt. Han var odräglig, men jag fick stor lust att se denne Jakobina, hvilken omtalades som mycket vacker. »Vi träffa nog både henne och herr Falk hos styrman Antonsson», trodde Paddyson sig kunna försäkra. Vår båtförare bjöd oss in i sitt nätta hem, och der funno vi verkligen herr Falk, men jag såg för-gäfves efter den omtalade vackra, skärgårdsflickan. Olaus Antonsson var mycket gästfri och trakter sam, och jag låtsade läpja på hvad han bjöd oss, men kunde icke, jag vet ej hvarför, förtära något. Jag var ej längre i så godt lynne, som när jag steg i land i Bredgrund. Sådant rår man ej för, som du nog vet, min snälla Gund-borg. Herr Falk tycktes lida af sin vanliga obenägenhet för sällskap. Han var visserligen vänlig samt jag tror till och med mer uppmärksam mot oss fruntimmer än vanligt, men tycktes dock vilja komma från oss så snart som möjligt. I alla fall var han långt drägligare än den efterhängs-ne Paddyson. Flickan från Svartskär skulle hem med läkemedel till sin far, som låg sjuk i sin koja, sedan han hållit på att omkomma, då han sökte rädda ett fartyg från undergång bland bränningarne. Olaus Antonsson föreslog att vi skulle föra flickan hem och dermed göra en segling åt den yttersta delen af skärgården. »Jag förmodar, att herr Falk ämnat föra Jakobina dit», sade Paddyson,-och åter var hans obehagliga leende framme; »men pm jag får råda, skulle jag vilja göra anspråk på den äran att taga samtliga om bord på Ran, min jakt. Fader Olaus kunde då få hvila sig litet i sitt hem». Det artiga tillbudet kunde ej tillbaka? visas, ehuru jag för min del hellre hade seglat med vår vanlige förare. Denne tycktes dock nöjd att en dag få stanna hemma. Falk förklarade, att han seglade åt annat håll. Det var ej riktigt artigt, men Sådan är han alltid. Han tog afsked och skyndade ned till sin båt. Ändtligen fick jag göra bekantskap med den omtalade Jakobina, som med oss gick om bord på Paddysons jakt. Hon är onekligen ganska vacker, men föreföll mycket sluten, nästan dyster. »Jakobina är missnöjd för att hon ej får segla i Corneliussons båt, och det har nog sina orsaker», hviskade Paddyson förtroligt till mig. Jag hade icke behof af hans förtroliga meddelanden och svarade derföre icke. Ran seglar utmärkt, men vistelsen om bord föreföll mig likväl odrägligt lång, fastän vår värd visst icke underlät att slösa 'med sin artighet och stora gästfrihet. Jag tror nästan, att det var din vän Agda som var förnämsta föremålet för hans utomordentliga omsorger. Rätt säker på den saken är jag dock icke, ty jag gaf verk-ligeii icke mycket akt på jaktens herre. Jag såg på hafvet och på Jakobina. Vacker är hon, tänkte jag ännu en gång, men till något annat omdöme kunde jag ej komma, ty hon deltog ännu mindre än jag i samtalet. Det var kanske blyghet, eller också hade hon sina tankar på annat håll. Hon satt orörlig och stirrade framför sig. Hon ingaf mig ingen -medkänsla, och likväl är jag, som du nog vet, icke svår att vinna. Ändtligen voro vi framme vid Svartskär. Det är den ödsligaste klippan, tror jag, bland vestkustens många ödsliga skär, och ända ut i öppna hafvet. Jag fattar ej huru någon menniska kunnat välja detta förskräckliga ställe till boningsort. Der står en ruskig och till sitt fall lutande fiskarkoja, den vackra Jakobinas och hennes fars hem. Hvilka försakelser måste de stackars menniskorna der hafva ,underkastat sig! Eller kanske det icke är någon försakelse för dem att lefva utan någon enda af de beqvämligheter, på hvilka äfven de sämst lottade af fastlandets folk göra anspråk. Mellan lifvet i Bredgrund och det på Svartskär är en ofantlig skillnad, och Olaus Antonssons hus är ett palats i jemförelse med Svartskärsfiskarens. Stugans inre utgöres af ett enda rum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free