127 i bottenvåningen, i fall jag så får uttrycka mig, och af ett kyffe på löftet, dit man kommer på en stege från det nedra rummet. Detta är på en gång arbetsrum, kök och sängkammare. De få kokkärlen sågo dock snygga ut och hängde i en viss ordning vid den sneda och söndriga spiseln. Vid det ena fönstret låg en stor hög nät. Det var Jakobinas handarbete. På en hylla syntes ett par muggar, några glas, en bibel och en psalmbok, hvilka tycktes utgöra husets hela bokförråd. Den andliga odlingen går hand i hand med den yttre välmågan, tänkte jag. Detta skulle således vara det af Falk prisade naturtillståndet! Är det möjligt, tänkte jag, att en bildad man, sorp är van vid den andliga odlingens förmåner och äfven vid det yttre lifvets beqvämligheter, kan finna behag i denna tröstlösa torftighet? Är det verkligen hit han far för att fly hvad han kallar verldsbullret ? Då måste ställets invånare sannerligen på honom hafva ett mycket stort inflytande. Hvad kan hans afsigt vara? Den saken borde naturligtvis vara mig fullkomligt främmande, och jag var ju en toka, som kunde sysselsätta mig dermed; men sådant rår man ej för. Eller hvad säger du, min kära Gundborg? I en stor säng med ganska snygt, men mycket lappadt och torftigt, blårutigt omhänge låg den gamle fiskaren, såsom jag tyckte, mer död än lefvande och mycket sjukare än hvad dottern sade sig hafva förmodat. Han såg ej upp mer än ett ögonblick, då Jakobina lutade sig öfver honom för att gifva honom läkemedel. Det var en sorglig syn. Onkel Herlefsson hade stannat utanför stugan. Tant och jag smögo oss på tå genom rummet för 'att ej störa den sjuke, men Paddyson gick ut och in, fram och tillbaka med sina hårdt knarrande stöflar, talade högljudt och ville truga den sjuke att smaka på hans konjak. Det var utan tvifvel välmening, men en mycket bullersam och påträngande. Vi hade ej uppehållit oss länge i stugan, förr än en man inträdde med ett sakta: guds fred! Det var gubben Cornelius-son, som är Falks båtförare. Jag förskräcktes och tänkte att någon olycka skett, ty den inträdande såg olycksbådande ut. Han kom dock endast för att se om Niklas Ja kobsson, sade han, men blef stående vid dörren, sannolikt af blyghet. »Corneliusson har väl ej seglat ensam hit?» frågade Paddyson. »Nej, nog är herr Falk med», svarade . båtföraren. »Det kunde jag väl tro», menade frå-garen och skrattade. Jag började önska mig från Svartskär, men så föga deltagande jag än kände för Jakobina, tyckte jag dock det vara hjert-löst att lemna henne. Corneliusson tycktes taga mod till sig. Tummande sin sydvest, gick han med långsamma steg varligt fram till sängen, och då Jakobina lemnat rummet, sade han: »Det är ej så mycket bra med dig, Niklas, tror jag?» Den sjuke teg och skakade blott svagt på hufvudet. Efter en stunds tystnad, hvarunder man hörde endast Paddysons knarrande stöflar, sade Corneliusson åter, men nästan hviskande: »Niklas . . . säg mig, om du verkligen tror, att det var Goda Hoppet?» Det låg djup ängslan i den frågandes röst. Fiskarn böjde hufvudet ett par gånger. Svaret var således jakande. Corneliusson stirrade rakt för sig, sade ingenting vidare, men stod qvar vid sängen. Jag tror mig aldrig hafva sett, nej, lyckligtvis icke, men ej heller tänkt mig en så träffande bild af sorgen. I tant Herlefs-sons ögon märkte jag tårar. »Jakobina har väl gått ned och välkomnat herr Falk», sade Paddyson, och nu skrattade han högljuddare än förut. Det var ett skratt, som kom mig på en gång att blekna och rodna, ett hemskt skratt i sorgens och dödens närhet. Skrattaren tycktes vara mycket förvånad öfver att vi ej deltogo i hans munterhet. Han började åter med sin lilla »stick» piska de rutiga benkläderna och utropade: »Nu får jag väl den äran att konvojera damerna om bord? Det är tid att tänka på hemfärden». \ Tant och jag kände, dock ej håg att ännu lemna Svartskär, så mycket jag än nyss förut önskat mig derifrån. »Men icke kan det väl vara något roligt här?» invände Paddyson och såg på oss,med sina mest förvånade blickar. »Med den här vinden ha vi goda två timmar till