128 badorten, och jag har redan på morgonen bjudit upp till första valsen i afton». Vi förklarade, att vi visst icke ville hindra herr Paddyson i hans nöjen. Det var kanske icke så artigt; Sagdt af oss, men tant tycktes icke mindre än jag hafva tröttnat på sällskapet, och vi tilläde, att Corneliusson nog skulle föra oss tillbaka. Huru vida Paddyson gjorde några vidare försök att få oss med sig eller om han i förargelsen genast reste sin väg, kan jag verkligen icke säga, ty jag hade min uppmärksamhet helt och hållet på de begge gamle, han som låg i sängen och han som med ännu lika sänkt blick stod vid den förres hufvudgärd. Corneliusson drog en djup suck, lyfte slutligen hufvudet, såg sig omkring och bad »det goda herrskapet ursäkta», hvarpå han tryckte den sjukes hand och tyst lemnade rummet. Den gamle mannen ingaf mig förtroende, och hans sorg gjorde mig ondt. Jag följde honom ut, lade min hand på hans arm och sökte förmå honom att lätta sitt tyngda sinne. Det var kanske påträngande, men Corneliusson tycktes ej uppfatta det så. Skulle du ej hafva gjort på samma sätt, som jag? Om vi ej kunna af-lägsna sorgen, 'böra vi dock låta höra ett tröstens ord till hennes lindring. Båtföraran satte sig på ett klippstycke och skådade med bedröfvade blickar åt vester. Solen var nära sin nedgång. Haf-vet glödde i guld, luften skimrade i purpur, de kala klipporna lyste i varmaste färg. Det var en skön afton, en af dem då man lär sig älska den torftiga bohus-ländska kusten. Delfinerna tumlade i bränningarne bredvid oss. Ejdergäss och tärnor sutto nickande på de ur hafvet uppskjutande, glänsande klippspetsarne. Jag spanade efter Jakobina, hvilken så hastigt lemnat stugan och kom då äfven att fästa blickarne på Corneliussons båt som låg ett litet stycke från oss. Jag tyckte mig se, att Falk satt ensam i båten och ’ hade sina blickar på den praktfulla solnedgången. Jakobina kom från andra sidan och gick åter in i stugan. »Huru kom det sig, att herr Falk ville segla hit, då han ej gjorde det i sällskap med oss?» frågade jag båtföraren. Jag väntade nästan, att han skulle svara på samma sätt, som Paddyson yttrat sig. »Åh, det var jag som ville segla hit», sade Corneliusson, »och som herr Falk alltid är en så rar herre, lät han mig få min vilja fram». Jag tyckte, att den gamle skärgårdskarlen icke uttryckte sig illa. Efter en stunds tystnad, började han åter: »Se, jag ville af Niklas egen mun erfara, om det varit Goda Hoppet som visat sig här utanför den svåra ovädersnatten». Och så förtäljde den gamle, att Goda Hoppet vore en brigg som i lång tid idkat fraktfart i aflägsna farvatten, men som hörde hemma i Bredgrund och väntats dit på sommaren. Efter hvad Niklas Jakobsson försäkrat, skulle det hafva varit just den briggen som synts bland bränningarne och ganska visst förgåtts, då fiskaren icke i tid kunnat varna honom. Sådant är ingenting ovanligt på denna del af kusten. Men Corneliusson hade haft en son, hvilken varit styrinan på Goda Hoppet, en så präktig »gut», försäkrade han, och hans ålderdoms tröst. Nu vore han död, och gubben ensam ,i lifvet. Hvad hjelpte här mina tröstord? Corneliusson fortfor att stirra ut åt vågorna, liksom väntade han, att den sjunkande solen skulle trolla fram Goda Hoppet och kalla den unge styrmannen till lif igen. Natten kom. Ännu satt Corneliusson på samma ställe, med blicken riktad åt samma håll. Ännu hade Falk ej lemnat sin plats i båten. Ingen af dem tyckte,s tänka på hemfärden. Onkel Herlefsson gick på andra' sidan stugan, rökte och njöt af hafsluften, af hvilken han tycker sig aldrig kunna få tillräckligt. Tant Herlefsson hjelpte och tröstade Jakobina, hvilken åter sysslade omkring den sjuke. Jag ville vara till nytta och gick in i stugan. Tant menade, att vi omöjligt kunde fara från den stackars flickan och lemna henne ensam med den döende fadern. Jag var af samma mening och saknade åtminstone icke den aftonen dansen i sällskaps-salen på badorten. Här var lifvets och dödens allvar. Hade du ej gjort på samma sätt, kära Gundborg? Eller hade du kanske hellre dansat? Jag vill visst icke vara ond på dig för det. Den ene har det sinnelaget, den andra ett motsatt, och begge kunna dock vara goda menniskor. Jag närmade mig Jakobina. Min mot