Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 4. April
- Bland bränningarna, af C. Lundin. IV. Från Agda till Grundborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
vilja för henne började försvinna och
jag-kände, att hon kunde behöfva understöd af
en jemnårig qvinna. Tant hade lutat sig
på Jakobinas torftiga bädd i ett hörn af
rummet. Onkel hade klättrat upp till det
lilla kyffet ofvan på för att der taga sig
ett par timmars sömn, till dess den korta
natten vore förbi. På morgonen skulle
vi kanske segla från Svartskär. Jag höll
Jakobina sällskap vid hennes fars
sjukbädd.
Händelsevis kastade jag blicken genom
fönstret och märkte att någon gick fram
och tillbaka utanför stugan. Det kunde
ej vara Corneliusson, ty jag såg i
nattskymningen en hög skapnad och hörde
raska steg. Det måste således vara Falk.
Han kunde se oss der inne, ty Jakobina
hade tändt eld på spiseln, och hela
rummet upplystes deraf. Jag tyckte mig
känna, huru hans blickar hvilade på oss. Men
hvarför kom han ej in? Var det min
närvaro som hindrade honom. Månne han
hade något enskildt att säga Jakobina?
Det är visst sant, att jag icke borde hafva
något att invända deremot, men tankarne
flögo hit och dit. Det var en underlig
stund, tyckte jag.
Jakobina fortfor med sin tystnad. Hvem
kunde undra derpå. Slutligen upphörde
stegen utanför. Jag kände mig friare och
talade med Jakobina samt lyckades äfven
till slut vinna hennes förtroende. Hon
hade många anledningar till sorg. Fadern
skulle kanske dö. Deras båt hade slagits
sönder i bränningame. Goda Hoppet
hade förgåtts, och detta var dock det
svåraste. Stackars Jakobina! Hon skulle i höst
hafva gift sig med styrman Corneliusson.
Den bekännelsen gjorde mig godt,
tyckte jag, men så kom jag att tänka på, det
Jakobinas fästman ju vore död, och då
kände jag åter oro. Det var naturligtvis
endast af medkänsla för den arma flickan.
Jag teg och föll i djupa tankar.
Tant sof. Jakobina satt åter tyst.
Intet annat ljud hördes än den sjukes tunga
andedrägt och hafvets enformiga sång.
Elden i spiseln var utbrunnen, men genom
de små fönsterrutorna föll ett svagt
morgonskimmer.
Vi voro afskilda från hela den öfriga
verlden, tyckte jag — några få menniskor
på en liten klippa i hafvet, men kärlek och
sorg hade hittat vägen äfven hit, och
sorgen tagit största platsen för sig.
Det der var dystra tankar, sådana som
icke ofta taga fatt i mig, hvilket du väl
vet. Jag ville skaka dem af mig och låta
morgonluften blåsa jemvigt i sinnet,
öppnade sakta dörren och trädde üt på
klippan. Lika härlig solnedgången varit
några timmar förut, lika skön var
morgon-rodnaden nu. öfver vattnet låg ännu
mörker, men åt landsidan brann luften öfver
de mörka stenmassorna. Snart blänkte det
till med ett skarpt ljus, och solen steg upp
på klippornas tinnar. Ej drar, tärnor och
fiskmåsar väcktes, skakade vingarne och
flögo snart under högljudt skrikande
omkring det lilla Svartskär. Det var ingen
fager fågelsång i lummiga löfträd, bredvid
vajande sädesfält, eller trastens slag i
furuskog; men det var ett kraftigt lif, som
vaknade här i ensamheten, långt bort från
menniskohvimlet, midt bland bränningame,
mellan den höga himmeln och det djupa
hafvet.
Det var hvad jag tänkte, och det
samma sade Yngve Falk, som helt oförmodadt
stod vid min sida. Jag såg på hans
an-sigtsuttryck, huru han njöt af den sköna
morgonen. Hans blickar glänste, hans mun
log, bröstet höjde sig, och hela skapnaden
tycktes växa och fyllas af lifslust. Det
var förbi med hans trumpenhet och
tillbakadragenhet. Han var den som jag
verkligen förmodat, att han kunde vara och
äfven borde vara, men att jag just icke sade
honom detta, förstår du väl.
Vårt samtal var långt och innehållsrikt,
det kan jag säga dig, men något mera
derom får du ej veta denna gång. Solen
stod redan högt på himmeln, då onkel kom
och sade, att den gamle fiskarn troligtvis
vore mycket nära sitt slut. Döden var i
närheten. Det hade jag glömt och jag
fann det underligt, då jag såg den högblå
himmeln med den klart strålande solen och
kände både himmel och sol äfven i mitt
sinne.
Jag reste mig för att gå in i stugan
och märkte då först en stor segelbåt som
höll på att lägga till vid den klippiga
stranden. Var det en lotsbåt? Nej, den
breda röda strimman i storseglet fans icke.
Det var snarare en af dessa stora,
klumpiga, däckade farkoster som nyttjas vid
makrillfångsten.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0137.html