- Project Runeberg -  Nu : månadsskrift / Årg. 2. 1876 /
129

(1874-1877) [MARC] [MARC] With: Johan Grönstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4. April - Bland bränningarna, af C. Lundin. IV. Från Agda till Grundborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

129 vilja för henne började försvinna och jag-kände, att hon kunde behöfva understöd af en jemnårig qvinna. Tant hade lutat sig på Jakobinas torftiga bädd i ett hörn af rummet. Onkel hade klättrat upp till det lilla kyffet ofvan på för att der taga sig ett par timmars sömn, till dess den korta natten vore förbi. På morgonen skulle vi kanske segla från Svartskär. Jag höll Jakobina sällskap vid hennes fars sjukbädd. Händelsevis kastade jag blicken genom fönstret och märkte att någon gick fram och tillbaka utanför stugan. Det kunde ej vara Corneliusson, ty jag såg i nattskymningen en hög skapnad och hörde raska steg. Det måste således vara Falk. Han kunde se oss der inne, ty Jakobina hade tändt eld på spiseln, och hela rummet upplystes deraf. Jag tyckte mig känna, huru hans blickar hvilade på oss. Men hvarför kom han ej in? Var det min närvaro som hindrade honom. Månne han hade något enskildt att säga Jakobina? Det är visst sant, att jag icke borde hafva något att invända deremot, men tankarne flögo hit och dit. Det var en underlig stund, tyckte jag. Jakobina fortfor med sin tystnad. Hvem kunde undra derpå. Slutligen upphörde stegen utanför. Jag kände mig friare och talade med Jakobina samt lyckades äfven till slut vinna hennes förtroende. Hon hade många anledningar till sorg. Fadern skulle kanske dö. Deras båt hade slagits sönder i bränningame. Goda Hoppet hade förgåtts, och detta var dock det svåraste. Stackars Jakobina! Hon skulle i höst hafva gift sig med styrman Corneliusson. Den bekännelsen gjorde mig godt, tyckte jag, men så kom jag att tänka på, det Jakobinas fästman ju vore död, och då kände jag åter oro. Det var naturligtvis endast af medkänsla för den arma flickan. Jag teg och föll i djupa tankar. Tant sof. Jakobina satt åter tyst. Intet annat ljud hördes än den sjukes tunga andedrägt och hafvets enformiga sång. Elden i spiseln var utbrunnen, men genom de små fönsterrutorna föll ett svagt morgonskimmer. Vi voro afskilda från hela den öfriga verlden, tyckte jag — några få menniskor på en liten klippa i hafvet, men kärlek och sorg hade hittat vägen äfven hit, och sorgen tagit största platsen för sig. Det der var dystra tankar, sådana som icke ofta taga fatt i mig, hvilket du väl vet. Jag ville skaka dem af mig och låta morgonluften blåsa jemvigt i sinnet, öppnade sakta dörren och trädde üt på klippan. Lika härlig solnedgången varit några timmar förut, lika skön var morgon-rodnaden nu. öfver vattnet låg ännu mörker, men åt landsidan brann luften öfver de mörka stenmassorna. Snart blänkte det till med ett skarpt ljus, och solen steg upp på klippornas tinnar. Ej drar, tärnor och fiskmåsar väcktes, skakade vingarne och flögo snart under högljudt skrikande omkring det lilla Svartskär. Det var ingen fager fågelsång i lummiga löfträd, bredvid vajande sädesfält, eller trastens slag i furuskog; men det var ett kraftigt lif, som vaknade här i ensamheten, långt bort från menniskohvimlet, midt bland bränningame, mellan den höga himmeln och det djupa hafvet. Det var hvad jag tänkte, och det samma sade Yngve Falk, som helt oförmodadt stod vid min sida. Jag såg på hans an-sigtsuttryck, huru han njöt af den sköna morgonen. Hans blickar glänste, hans mun log, bröstet höjde sig, och hela skapnaden tycktes växa och fyllas af lifslust. Det var förbi med hans trumpenhet och tillbakadragenhet. Han var den som jag verkligen förmodat, att han kunde vara och äfven borde vara, men att jag just icke sade honom detta, förstår du väl. Vårt samtal var långt och innehållsrikt, det kan jag säga dig, men något mera derom får du ej veta denna gång. Solen stod redan högt på himmeln, då onkel kom och sade, att den gamle fiskarn troligtvis vore mycket nära sitt slut. Döden var i närheten. Det hade jag glömt och jag fann det underligt, då jag såg den högblå himmeln med den klart strålande solen och kände både himmel och sol äfven i mitt sinne. Jag reste mig för att gå in i stugan och märkte då först en stor segelbåt som höll på att lägga till vid den klippiga stranden. Var det en lotsbåt? Nej, den breda röda strimman i storseglet fans icke. Det var snarare en af dessa stora, klumpiga, däckade farkoster som nyttjas vid makrillfångsten. 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free