130 Ur båten skyndade en ung man, klädd hälften som sjöman, hälften som herreman. Med ett par raska språng var han ända vid stugdörren, der Corneliusson ogh Jako-bina stodo och stirrade på honom med blickar som tycktes uttrycka ej blott öfver-raskning, utan också förskräckelse. Den nykomne tog Corneliusson i ena handen och Jakobina i den andra och såg dem begge trofast i ögonen. »Jag tror jag skrämmer er!» utropade han, då ingen af de andra tycktes kunna öfvervinna det intryck, hans plötsliga uppträdande åstadkommit. »Johannes! . . . Du lefver då?» sade Jakobina. Det var allt hvad hon hade att säga för tillfället. »Min käre, käre gut!» sade gamle Corneliusson, som fortfor att stirra på den unge mannen. Det var den såsom död ansedde styrmannen på Goda Hoppet. Sedan man väl hunnit öfvertyga sig, att han verkligen vore den lefvande Johannes, försäkrade fadern upprepade gånger sig vara »så mycket glad», men den glädjen tycktes dock, liksom Jakobinas lycksalighet, kunna undvara de flesta yttre tecken af tillfredsställelse. Det var ingen stormande fröjd, utan en mycket stillsam och tyst belåtenhet, men jag förmodar att de ömma känslorna ej derför voro mindre starka. Det ligger ett visst svårmod hos detta skärgårdsfolk, till och med i dess lyckligaste ögonblick. Emellertid måste styrmannen redogöra för sina och Goda Hoppets senaste öden. Briggen skulle, så vidt jag kunde förstå, in till Bredgrund. Lots ansågs öfverflödig, enär hela besättningen vore hemma på kusten samt kapten och styrman i synnerhet kände till hvar enda prick i farvattnet; men det var ett mycket hårdt väder. Kapten höll för nära på ena sidan om Svartskär, ehuru styrman varnade honom, och då mörkret hastigt föll på och ovädret tilltog, skulle fartyget utan tvifvel gått för-loradt bland bränningarne, om icke en våg kastat kapten öfver bord utan möjlighet för denne till räddning och styrman ögonblickligt tagit befälet, ändrat kurs och fört briggen i fritt vatten. Så ungefär uppfattade jag berättelsen, hvilken vi alla hörde med stor uppmärksamhet, ehuru jag icke förstod alla de sjö-mansuttryck, som styrmannen nyttjade. Gamle Corneliusson nickade belåtet och skakade endast något ömkande på hufvudet, då han hörde kaptenens sorgliga ändalykt. Jakobina stod fortfarande lika tyst och såg med klara ögon oafvändt på berättaren. Men derefter följde en sorgsen stund, då hon och fader Corneliusson måste för Johannes förtälja om den gamle fiskarens ofärd, sedan han sökt rädda Goda Hoppet. Den unge sjömannen tycktes erfara mycken sorg öfver att hans fartyg varit orsaken till fiskarens sjukdom. Han hade tydligt sett Svartskär, sade han, och trott sig kunna urskilja stugan, men någon båt hade han ej varsnat. Mörkret hade kommit så hastigt, och de fåfänga försöken till kaptenens räddning samt nödvändigheten att genast söka föra fartyget från det farliga granskapet sedan tagit hela hans uppmärksamhet i anspråk. Nu ville han gå in till Niklas Jakobsson, säga honom ett vänligt tack och med Jakobina bedja om hans välsignelse. Vi stannade utanför, under det Johannes med Jakobina och Corneliusson gingo in i stugan. Genom fönstret, der morgonsolen sken så klart in i rummet, kunde jag se huru den unge sjömannen böjde sig ned vid sängen och huru den döende tycktes för ett ögonblick åter lefva upp och med glädje se Johannes och Jakobina hand i hand. Men vi ville icke störa dem, utan gingo ned till den stora båten, som fört Johannes till Svartskär, och gåfvo oss i samtal med besättningen. Det var en makrillbåt från Bredgrund, hvilken tagit styrmannen om bord, då folket nu skulle segla ut på fångst och hade vägen förbi Svartskär. Goda Hoppet låg i säker hamn i Bredgrund, omtalade de, men det var skada med den raske kaptenen, dock troddes det, att styrman Corneliusson skulle hädanefter komma att föra fartyget. Han hade redan för ett par år sedan tagit sin kaptensexa-men i Göteborg. Unge Corneliusson vore en »rar fyr», försäkrade Bredgrundsfolket, och Goda Hoppet förtjenade också att få en sådan befälhafvare. Det gjorde mig godt att höra. Jag önskade Jakobina all möjlig lycka. Men jag vill ej trötta dig längre med denna Svartskärs-historia. Du hade kanske hellre sett, att jag för dig skildrat de glada balaftnarne på badorten, redogjort för