131 de nyaste drägterna här, omtalat allt hvad här sqvallras och så vidare; men sådant har åtminstone för tillfället icke varit min uppgift. Sedan ett par dagar är jag åter i vår lilla villa vid den vackra fjorden och fortfar att öfverlemna mig åt sysslolösheten. Den gamle Niklas på Svartskär är död. Jag stannade ett dygn hos den stackars Jakobina, sedan tant och onkel samt det öfriga sällskapet lemnat ön. Der-efter voro' vi närvarande vid begrafnin- gen, som skedde i Bredgrund, och nu står den gamla fiskarkojan öfvergifven på skäret. Jag vill dock gerna fara dit ut ännu en gång, förr än jag lemnar vestkusten. Innan dess skall du också, hoppas jag, få ett nytt bref från mig, om icke så långt som detta, likväl kanske mycket innehållsrikare, åtminstone för mig sjelf, men som väl derför också bör vara dig kärkommet; ty jag tror att du ännu hyser en smula deltagande för mig. (Forts.) • Vi ses igen. Och vårsol lyste vid österns bryn, när riddarns son gick igenom byn. I dörrn till hyddan der under lind stod liten flicka med rosig kind. Och gossen sade: god morgon, du! och kysste henne i samma nu. De voro morgnade båda nyss, och frisk som morgonen var hans kyss. Långt skall jag färdas, du lilla vän, men glöm mig icke!, vi ses igen. Så sade gossen och log och gick. — Hon glömde aldrig den kyss hon fick, hon glömde aldrig, hur skön han var, hur trofast lyste hans ögonpar, hur käckt på böljande lockar satt hans fjädervajande junkerhatt. Hon växte upp, och hon mindes än de ord af gossen: vi ses igen. Hon växte upp och var glad och skön, fick lyss till mången en kärleksbön, och månge friare kommo, men hon sade endast: jag har en vän. Och åren runno med hastigt lopp, men tiden störde ej hennes hopp. Och hennes vår, hennes sommar svann; hon tänkte glad: vi få se hvarann. Hon tänkte än i sin ålders höst: vi mötas åter, det är min tröst. Och in i döden hon tänkte än: hvad jag är lycklig! vi ses igen. Viktor Rydberg. Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) VI. Då Svenske skildes från sin vän kom han ihog sitt löfte att påföljande afton uppsöka tant Beata. Duellen, hvhrom aftalats med Meijersdorff, skulle emellertid ega rum vid samma tid, och långt ute på Malmen. Besöket skulle således i bästa fall komma att uppskjutas ännu en dag. Men detta i bästa fall. Skulle hans skickligare motstån