132 dare ännu en gång öfvervinna honom, vore det snarare troligt, att han aldrig finge återse den gamla, kära slägtingen. Denna sannolikhet, som ofrivilligt trängde sig på honom, då han lemnade trädgården, kom honom att ändra sitt fattade beslut. Meijersdorffs oväntade mellankomst och det ordbyte som med honom uppstått hade gjort promenaden kortare än som på förhand beräknats. Klockan slog först åtta i storkyrkan då Svenske hunnit öfver slagtarhusbron och förbi de kungliga ved-gårdarne, och han påskyndade derför sina steg .uppför slottsbacken, för att mellan de här uppstaplade högarne af byggnads-materiel söka kortaste vägen till hennes bostad. Skymningen hade fört regn med sig. De allt ymnigare fallande regndropparne förvandlade den lösa marken, hvilken saknade stenläggning, till en fot djup gyttja, genom hvilken otaliga små rännilar af ler-gult vatten skuro sig väg. De händelser, som nyligen timat, upptogo emellertid för stor del af ynglingens tankar, för att han skulle skänka någon större uppmärksamhet åt omgifningen. Han hade nyligen fått gå tillsamman med den skönaste flicka han någonsin Skådat; ty hvad hade väl alla skönheter i Abo varit mot henne! Allt sedan föregående afton, då hon darrande lutade sig fram öfver den höga vagnskorgen, hade hon oupphörligen upptagit hans tankar. I drömmen hade hon undflytt honom; än hade hans stora sporrar fastnat i hennes vackra styfkjortel och rifvit bort stora stycken af det ljusröda mouslinet, än hade han lekt oförsigtigt med svärdfästet och sårat henne, så att hon blek och blodig rymt bort från honom, och hennes mor med förkrossande hån afvisat hans frågor, hvarthän hon tagit sin tillflykt. »Men drömmen ilar som strömmen» hade Lars sagt, då Svenske berättat för honom sin dröm, och för öfrigt, då verkligheten lofvade så mycket, kunde ju nattens gastar få plåga honom så mycket dem lyste. — Hon hade ju leende samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett tilltalsord endast brukligt mellan nära fränder! Men vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända den sköna utsigten för alltid stängas. Det skulle dock varda en ärlig strid; Lars skulle icke försumma att noga undervisa honom om alla de finter, som han sista gången märkt hos motståndaren — och för öfrigt, hade ju hans morbror sagt, vore ju lifvet endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde vara mödosamt men alltid lyckligt. »Skulle hon väl i sådant fall minnas honom?» Denna fråga, som plötsligt afskar hans vidare funderingar, återförde honom till verkligheten. Han märkte då att han gått miste om rätta vägen och vände derför om, för att med fördubblade’ steg återtaga den förlorade tiden. Vid denna rörelse varseblef han tvenne personer, hvilka gingo samma väg som han och som, tätt inhöljde i sina kappor då och då vände sig om och betraktade honom. Då de sågo sig märkta tycktes de emellertid icke fasta någon vidare vigt vid hans person utan af-veko strax derpå åt venster i samma gränd dit han ärnade sig. Till följd af regnet var det temligen mörkt, och, då den bekantskap, som han redan hunnit göra med Stockholm, icke var af det allra fredligaste slaget, underlät han ej att omvrida sitt gehäng, så att fästet kom att ligga ännu beqvämare till hands, om det skulle påkallas. Detta vardt emellertid icke förhållandet. Utan att på något sätt störas, nådde han strax derpå -huset, der hans gamla tant hade sin bostad. »Välkommen min käre Gudson», ropade denna, sedan han lyckligt och väl hunnit besegra alla de svårigheter som husets tro-tjenarinna, gamla Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en sådan våt stormfogel, som hon kallade honom, uuder det han bugande närmade sig den gamla gumman. »Hjertligen välkommen» fortsatte hon, då Svenske, vederbörligen iakttagande Stinas förmaning att icke med sina smutsiga ryttarestöflar sopa tillsamman allt granriset på det hvitskurade golfvet, varsamt närmade sig för att omfamna henne. Tant Beata Lavonia var redan kommen till den gräns af lifvet, då det nästan ser ut som skulle döden hafva glömt bort att utsläcka den matta, flämtande lifgnistan. Den lilla, hopkrupna gestalten syntes knappast i den vida kappan af urblekt sammet kantad med gulnade hermeliner, hvilken i vida veck nedföll kring länstolen. Om icke de bruna, lifliga ögonen då och då blixtrat till under den stora grå taftmössan, skulle man knapt kunna tro att man stått fram