133 för ett lefvande väsende. Det syntes dock tydligt att det endast var ålderdomen som herskat. De särskilda fåror som hans trägna bundsförvandter, nöd och bekymmer, an-annars så nitiskt rista, kunde man icke sp^ra. Att så icke varit förhållandet kunde äfven tydligt skönjas af hela inredningen af rummet. Denna var visserligen enkel, men långi ifrån tarflig. Väggarne, klädda med tjock, blommig damast dräll, hvaraf äfven användts till gardinerna, voro fullsatta med taflor af röd eller hvit atlas, på hvilka någon jubelhögtid, kröning eller kunglig begrafning med gyllne bokstäfver stod beskrifven. Präktiga, länstolar af ek, öfverdragna med blommig damast, stodo långs väggarne — och framför fönstret, der gumman hade sin vanliga plats i den hög-karmade ekstolen, stod ett dyrbart i svart lackeradt bord; och framför det samma låg på en vackert broderad kulle rstol husets andra trotjenare — en stor grå katt — och malde om sitt välbefinnande för de inträdande främlingarne. »Det var en sorglig nyhet du medför», sade gumman, då de första vänskapsbety-gelserna hunnit utbytas. »Anders var ju endast barnet — men så är det ofta — Herren tager icke de sina efter detta låga jordelifs beräkningar». »Morbror var dock redan öfver sextio år». — »Sextio år! Hvad är då detta mot min ålder, jag som är så gammal. Jag minnes, skall du veta, som om det varit i går, den förfärliga stormen och snöyran, då de hem-kommo från Göteborg med liket efter vår salige konungs farfar och det är snart åttio år sedan dess». — »Men, jag glömmer alldeles våra andra käre vänner» tilläde hon, i det hon vände sig mot Juslenius och ålderman Smedberg, som strax före honom inträdt. »Denne handelsmannen är min gamle hederlige Smedman, som köpt din morfars hus vid Packartorget. Det var der din mor föddes, skall du veta» fortfor hon i det hon framräckte sin hand åt åldermannen som vördnadsfullt kysste den. »Men det är ju en ståtlig gosse, som lilla Lovisa födt till verlden, stackars liten», tilläde hon då helsriingarna voro utbytta och Svenske gjort bekantskap med vår gamle bekante från Slagtarhusbron. »Det förefaller mig alldeles som det varit i går, då unga hennes nåd ledde sin lille son utfor packartorgstrappan — men tiden går», svarade åldermannen med en suck, »och ungdomen växer oss gamle mer och mer öfver hufvudet, breder mer och mer ut sina nya, fÖrderfliga läror! Ingenting blir bättre; allt sämre». »Om alla unge män äro som Carolus» inföll gumman med ett förtjust ögonkast på sin gudson, i det hon vinkade åt honom att taga plats, »är det väl ingen nöd å färde — mindre ståtlig ungersven har jag sett mången i mina unga dagar». »Söta syster ser också riktigt kärlig ut på gamla dagar», svarade Juslenius leende, i det han satte sig, »men, efter hvad jag kunde förstå, menade min ärade vän icke yttre skönhet och vackra later, utan fast mer den inre skönheten; och deri har han rätt att både klokhet och mandom saknas nu som oftast hos vår tids ungdom». — »Och både klokhet och mandom komma kanske att pröfvas snarare än man tror», inföll åldermannen med en vigtig min, i det han ja-kade med hufvudet åt biskopens ord. »Ja, du lär ju medföra ännu sorgligare nyheter efter hvad jag hör från Finland. Kan det verkligen vara sant, att de styrande i landet vilja på nytt hafva krig och örlig?» »Det sträfvas derhän på vissa håll», svarade Juslenius, till hvilken gumman stält frågan. »Jesuiter och annat papistiskt an-hang trängas också om hvarandra här i Stockholm och man kan icke yttra ett enda ord i sekreta utskottet utan att det strax är uttrummadt på alla kaffehus». »Förbuden äro icke nog stränga», sade åldermannen i det hans anlete antog ett på samma gång strängt och högvigtigt uttryck. »Nog stränga äro de, men deras efter-lefnad öfvervakas dåligt. Så framt det handlar om hattarnes krigsplaner hålles det nog tyst». »Kan det verkligen vara möjligt att denna ungdom på riddarhuset vill gå ut i kriget?» »Både möjligt och sant, syster Beata», inföll biskopen. »Större öfvermodighet än som på sista tiden varit rådande, har man icke upplefvat. — Till och med min gamle vän Sinius, som i sin rättframma godmodighet sökte omvända äfven mig i går afton, har varit nära att förlora förståndet och gå öfver till hattarne — och