134 jag vet icke hur det snart kan gå med min ärade granne till venster». »Gudnås, jag hör tydligen af hvad I sägen», inföll gumman, allvarligt, då åldermannen icke tycktes förstå hvarthän biskopen syftade, »att det går, som det står i Psaltaren, att förr än jag späkt vardt for jag vill, men nu håller jag ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter». — Under den tystnad, som följde på dessa ord, vågade Svenske att blanda sig i samtalet. »Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle vara pure defensive». »Pure défensive? — För Frankrike ja», sade Juslenius med ett leende, »men för oss är han i stället så offensiv som möjligt. — Skönt sällskap i öfrigt dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med ränker och dukatpåsar och vårt samhällslif med sin bjefs och sin grannlåt. — Nu äro de der gallerne till och med nog förmätne, att de påstå, att det var Frankrike som vann vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall». »Och alla dess hemmafransmäns dumma påhitt att hämma de inhemska manufakturerna—; glömmer min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?» inföll Smedman under det han kammade ut sin hoptofvade svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt halskrage och väl utspända dykränger någonsin kunnat meddela en köpman. »Men hvad den tiden förändrar allt», fortfor han efter en stund — »allt sämre; intet bättre». »Nog minnes jag mycket väl i min barndom» inföll tanten, »huru folket var mycket bättre och förståndigare än hvad det nu är». »Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget» sade denne, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu ett sant ord. — Då gälde icke ett partinamn såsom det förnämsta af allt. Och nu, för att endast tala om mig sjelf och det vackra pipbruket på långholmen, håller det på att gå i kaputten, endast för bristande låneunderstöd. — Nu skall allt Gudbevars gå framåt med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande kommissionärer, som lofva guld och gröna skogar för mindre än ett runstycke; men som, när de en dag skola hålla hvad de lofvat, begifva sig vackert af med dalerspåsarne och möjligen om de höra till de s. k. hederlige bjuda — tre procent». »Alldeles så som min ärade vän säger» af bröt biskopen, »för att sédan de lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk, och fått stora kronoleveranser, göra bankrutt och fara till Norge». »Hvad jag vet är att jag sjelf», återtog åldermannen, »fick tjena och träla till mina fulla 30 år, innan jag kunde blifva min egen. Och hur är det väl nu? — Nu hoppar man ur boden på kontoret så snart man lärt sig skilja debet från credit och ofta tidigare». »Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», suckade gumman »är det som allt nu för tiden vore upp- och nedvändt. Min far var en så allmänt aktad och ansedd köpman som någonsin i våra dagar yfves på stortorget eller tyska stallplan, men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare än andra dagen af stora helgdagar. Ständigt och jemt, hela året om, gick hon i sin bindmössa med sin randiga redgarns-tröja och blommiga förkläde; och då hon någon gång tog mig med till bönen, tog hon endast utanpå sina hvardagskläder en simpel salopp af danzigtyg». »Nu ser det verkligen så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla Sverige», inföll Juslenius, »sedan det blifvit ondt efter penningar att om våra föräldrar uppstodo från de döda, skulle de helt säkert tro att Salberget och stora Kopparbergs grufvor blifvit långt gifmildare; eller den gamla staten från 1696 ökad med hundra procent». »När jag ser hur folket lefver nu och kommer ihog hur det lefde i min ungdom, vet jag knapt hvar jag är hemma», återtog gumman, med en jakande åtbörd. »Det är visserligen sant att de rike förr i tiden brukade galloner och gyllene tyger, men så ha' de nu i stället sidentyg — ja till och med det ringare borgerskapet — och det som är långt dyrare och brokigare». »Söta syster har rätt, men hvad äro väl alla sidentyg mot den föränderliga andan