135 att oupphörligt vilja doublera. — Förr brukade en dam en hedersklädning i många år och nu skola våra högt flygande och ombytliga fruntimmer hafva minst en ny för hvarje nyårshelg». »Herremännen voro icke heller öfver-flödige» — inföll åldermannen, på hvars belåtna leende man tydligt kunde märka att de åsigter som uttalats äfven voro hans — »Min far nyttjade aldrig dyrare rockkläde än till sex daler alnen; och hvad husets innandöme vidkommer, fans det visserligen tapeter, men de hade varit i huset allt sedan min salige morfars tid». »Och aldrig såg man heller silfver på bordet», återtog gumman, »utom bägare och kanna». »Men god mat och stadigt öl fick man dock när man kom till söta systers föräldrahem» infogade biskopen småleende. »Kroppen skulle väl hafva sin nödtorft; det är ju ej stort att tala om — men rart vin behöfde ingen af gästerna spilla på kläderna i vårt hus, icke heller någon få magvärk af för konstig.mat som det lär ske nu för tiden. — Men det var en annan tid och andra menniskor», fortsatte hon efter en stund. — »Nu slösar husbonden bort silfverdalern i tusental; matmodern kläder sig i hvardagslag i »ras de sicile» eller hvad de kalla det, och flickorna skola vi aldrig tala om; ty de äro färdiga att när som helst flyga bort af bara grannlåt. — Så snart de slippa mamma, skola de genast hafva kläder, örhän-gen och halsband som fröknar och prinsessor. Hvad inredningen som min vän nämde vidkommer skola alla rum möbleras och förses med speglar och stora sidensängar —; och daglig dags skall det ståtas med allt bordssilfret». , »Mäster Noel le Maitre på Norrbro blir också snart lika rik på sitt kram och bjefs af sköldpadd och elfenben, som våra höge matadorer, Blomgren och Kjerrman, blifvit på kronole veran serna». Ett rop af Stina af bröt samtalet. Hon hade under tiden framsatt små silfvertumlare för gästerna samt en stor skål, rågad med de läckraste strufvor och gorån. Gång på gång hade hon, sedan detta skett, sökt, dels genom hostningar och skrapningar i golfvet dels genom att flytta porslinsbilderna på spiselkarmen, hvilket, då de voro »Hennes Nåds ögonstenar», aldrig brukat förfela sin verkan, taga gum mans uppmärksamhet i anspråk. Men denna gång hade hon oanmärkt fått slå ned den helige Lucas, som stod ytterst på högra flygeln, i golfvet, och det var först vid det gälla rop, som hon härvid uppgaf, som hon lyckades tilldraga sig sällskapets uppmärksamhet. »Det är så sannt», sade gumman, vänligt småleende, som nu såg Stinas vinkar, — »jag glömmer ju alldeles bort att bjuda mina kära gäster och fränder på välkomstskålen. — Man får lof», fortfor hon då åldermannen icke nog mycket kunde-rosa vinets färg och styrka, »att något följa med tiden och jag har derför köpt några flaskor af Peter Semuyns Malaga Sekt på »Tre kronor», högtiden till ära». »Nå drick då i botten min unge krigare», sade hon, i det hon vände sig till Svenske som hittills suttit tyst och allvarsam och tittat ut genom fönstret på de af regnet bildade rännilarne. »Ungdomen skall se lustig och glad ut och icke söka likna oss gamla, som redan fått nog af lifvet». Svenske vardt genom detta tilltal huf-vudpersonen i sällskapet och måste nu omtala alla händelser som han hittills upp-lefvat sedan han kom till Stockholm. När han omnämde uppträdet på kaffehuset nickade gumman helt belåtet. »Det är ändå roligt att se», sade hon till Jus-lenius »att unge män äfven nu kunna vexla bistra miner och blotta sina klingor mot hvarandra». »Ja dertill behöfver man i sanning icke uppmana dem», svarade denne småleende, »men den foriia ridderligheten, som så mycket klädde en välartad yngling förr i tiden, med den är det nästan slut. Äfven jag var yr i min ungdom — men det var på svenskt vis. Sådana utländska fasoner, som nu lära begagnas, att man gör sig glad öfver en främmande mans klädsel, kände vi icke till. Vi galnades och handskades sins emellan, men aldrig på något kaffehus och offentliga ställen». Svenske berättade härefter om mötet med kungen, hvilket synbart höjde honom i Smedmans ögon, som genast frågade om han icke någon gång hade lust att se sin morfars hus, då både han, Smedman och hans gumma skulle på bästa sätt söka undfägna honom. Löftet om fänriksfullmakten uppväckte deremot starka tvifvelsmål hos Juslenius, som bad honom att derpå icke