136 fästa något afseende. Konungens minne j var icke långvarigt, sade han. Personers namn förvandlades icke sällan till de af honom mest nyttjade tilltalsorden »mopps», namnet på knähunden, »Doktor» eller »General» — och hvad Bromans eller öfverste Kallings, de båda gunstlingarnes, minne i sådana ting vidkom, tog det oftast slut vid penningpåsen. Svenske ville nu upphöra med sin redogörelse — men hur gumman än frågade lyckades hon snart inleda honom på aftonens tilldragelser, genom att fråga efter orsaken, hvarför han först sändt bud med Lars, att han ej kunde komma samma afton, men sedan verkligen kommit; och han berättade till och med sitt samtal med Ulrika i så. lifliga färger att ett småleende smög sig öfver gummans och biskopens anletsdrag. »Hvad ungdomen är hastig af sig nu för tiden», sade Beata, då han slutat, »aldrig skulle något sådant kunnat hända i vår ungdom. Knapt ett dygn i Stockholm och redan klappar hjertat fortare. Men sämre val kan man göra, mitt barn, ty af alla unga flickor jag känt, är det ingen som jag hållit så mycket af som Ulrika Buddenbrock». »Tant känner henne då?» frågade Svenske, smått förlägen öfver att hans hemligaste tankar gjordes till föremål för samtalet. »Skulle jag icke göra det? Hon var mitt enda glada sällskap under hela den tid jag tillbragte i familjen». »Men ‘du må icke tro att fästningen är så lätt intagen» tilläde hon med ett hemlighetsfullt småleende. »Hennes mor är stoltare än vår drottning och skall helt visst icke taga emot någon friare som icke har åtminstone lika gamla anor som hon eller ett guldberg att uppväga dem med». »Hon skall vara sin fars af bild» inföll Smedman. »Sedesam och allvarlig fast derför icke trumpen och otillgänglig, alldeles som en flicka skall vara», sade Juslenius, »och alla som känna henne tala också om hennes förmåga att lägga sitt goda hufvud i dagen genom de tusende små nöjen som hon bereder sin omgifning — men hennes ärelystne bror och lika ärelystne far och allt det öfriga hattsällskapet, som dag från dag svärmar omkring henne, gör väl henne snart till en lika tom modedocka utan både hjerta och karakter som flertalet af våra adelsdamer. — För öfrigt», tilläde han allvarligt, med en nästan sträng tonvigt, »tillhör hon våra motståndares parti, och en yngling som Carolus är för god att bränna sina kol förgäfves. Det är emellertid otänkbart att den stolta friherrinnan skulle tillåta en yngling af hennes motparti några favörer, och min räddhåga är troligen i detta fall fullkomligt ogrundad». »Hennes far är generalen i Finland» inföll Svenske. »Ja, och han är i farliga ärenden stadd; men få se om han icke en gång kommer att ångra att han gaf vika för sin högfärdiga frus vilja, som är nästan tokig af bara hattprat, och slöt sig till krigspartiet». »Det var ett gammalt löfte», svarade Svenske med värme, »hvarom Lagercrantz påminde honom, som han gifvit gamle kungen, att så snart tillfälle erbjödes slåss mot ryssen». »Med honom kan det dock vara huru som helst» inföll Beata »men dottern är det mera synd om. Man har nyligen berättat att hennes mor vill tvinga henne att gifta sig med en baron Meijersdorff, som hon icke tycker om, och hvilken skall vara en allt annat än bra kavaljer». Svenske, som hittills lyckats iakttaga ett temligen obesväradt utseende och hållit sina ögon stadigt fästa på tantens anlete, kunde vid dessa ord icke hindra sin högra hand att häftigt gripa efter svärdfästet. Han höll dervid på att stöta omkull den stora silfverkannan, hvilken ådragit sig åldermannens stora beundran, och biskopen och tant Beata smålogo så försmädligt, då hon bad honom akta åldermannens syrenfärgade högtidsrock och tilläde att hon icke visste om förlofningen mellan baronen och Ulrika ännu var af-gjord, men att det sades att man endast väntade på generalens samtycke, hvarpå man med säkerhet räknade, då det var af stor vigt att hon' snart kunde få någon, som tog hennes parti emot kungens allt större efterhängsenhet». »Alla fattige unga män borde föröfrigt akta sig för att se förmyckét på henne» tillfogade Juslenius varnande »och slå alla sådana griller ur hufvudet. Hennes mor skulle aldrig kunna glömma att hon på mödernet härstammar från en så urgammal ätt som den von Hagedornska, hvilken, som hon sjelf