137 brukar säga, »har ett så gammalt stamträd, att när det första gången tilldrog sig uppmärksamheten, fanns det icke en enda adelsman norr om Östersjön». Om det var biskopens afsigt att varna Svenske att icke låta den uppspirande kärleken taga öfverhand, hade han ej kunnat välja sämre tillfälle. Att »bry någon för någon» så att någon hör det, är ett säkert medel att stärka i stället för att försvaga den böjelse, som man misstänker. Ar denne »någon» dessutom eri yngling och han på samma gång göres uppmärksam på de faror och svårigheter, som äro förenade med att vinna det utmärkta föremålet, kan man hålla tusen mot ett, -t- om han än skulle som prinsen i sagan nödgas uppsöka Ungdoms-landet vid verldens ände, för att hemta lifs-vattnet åt den åldrige fadren och derigenom vinna den undersköna prinsessans hand — att han skall, långt ifrån att följa råden,, uppbjuda alla sina krafter derför. Man har i detta fall icke blott riktat hans inbillning, utan äfven vädjat till hans fåfänga. Åldermannen, som hittills icke blandat sig i samtalet, omtalade nu att äfven han hade den förmånen att något känna baron Meijersdorff. »Han visste ingen, som han så mycket afskydde», sade han, »som denne högförnäme adelsman som både tillhörde hattpartiet och den utländska knap-adeln. — Han kunde derför icke berömma sig af hans personliga bekantskap. Men både hans bodpojkar och drängar hade ofta om måndagarne varit urståndsatte att arbeta till följd af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner varit de värste slagskämparne. Häromdagen», fortfor han, »det kunde vara vid påfvelsmessan, hade emellertid baronen af en skräddare, som hade sin verkstad midt emot hans bod, blifvit grundligt genompryg-lad. Denne fick plikta derför vid norra Kämnärsrätten, men baronen skänkte böterna till en soldat, hvars hustru var hans favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman»! — Det var redan långt lidet på qvällen och Stina hade redan varit nära att på nytt slå ned en af porslinsbilderna <på spi-selkransen, för att kunna visa hennes nåd på dep stora väggklockan ner vid dörren. När åldermannen slutat sina reflexioner öfver den historia han berättat, fattade biskopen sitt glas: »I det vi få tacka vår alltid lifliga och ungdomliga gamla värdinna» sade han »för en angenäm samvaro och god välfägnad föreslår jag en skål för en god framgång af våra sträfvanden och för de: trogne män, som kassan gömma, samvetsmän, som folket döma, kloke män, som fatta slut, tappre män, som föra’t ut». Sedan denna skål druckits i botten, togo gästerne afsked. Svenske sökte, när han gick, att blidka gamla Stina, som icke kunde underlåta att låta märka sura miner för de våta fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset, allt följder af hans uraktlåtenhet att före inträdet aftorka stöf-larne på den enkom dertill afsedda trasmattan —- men alla hans försök misslyckades till Smedmans stora nöje. — »Der ser man» sade han, vänd till biskopen »hur en anständig jungfru nu för tiden skall skicka sig. — Hon inlåter sig ej i portgången-med hvem som helst, för att tala, vare sig ondt eller godt om sitt husbondefolk — och min gumma som ibland rosar den nya tiden! Hon skall nog få höra af det då jag kommer hem». Om vi följa Svenskes tankegång, då han strax derefter ensam vandrade framåt Vester-långgatan, skulle vi helt naturligt än en gång få upplefva uppträdet i Kungsträdgården och som detta torde hafva förlorat på att en gång berättas, skola vi spara våra läsares tålamod. Vi inskränka oss endast att omtala att tantens och morbroderns varningar snarare hade stegrat hans böjelse för Ulrika än tvärt om, och att han icke underlåtit att, då Smedman berättade historien om baronen, räkna de svarta hermelins-svansarne i tantens mantel, för att se efter om de voro det lyckobringande jemna talet eller det afrådande udda. De hade ty värr talat samma språk som mantelns egarinna och, vare sig att det var denna motgång, hvilken han förgäfves sökte ut-jemna genom några andra dylika räkne-försök, eller det som hans gamla vänner berättat, som inverkat störande på hans lugn, det var långt ifrån med den vanliga glada och öppna blicken, som han helsade Lars, då han inträdde i sin lilla kammare.