138 Äfven Lars var icke vid synnerligen godt lynne. Dels hade han, som han sjelf påstått i källarstugan på morgonen till Mäster Rincks och skänkjungfrurnas stora förnöjelse, under större delen af natten grundligt gastkramats, både af varulfvar och andra husets gastar, så att han hela dagen känt sig Öm i kroppen, i synnerhet i hufvudet och veka lifvet; dels hade de förnäme kavaljererne ytterligare lagt sten på börda, genom sitt skämt på kaffehuset öfver hans gammalmodiga kläder, och utblåst den lilla gnista af godt humör, som han då ännu egt i behåll. Det var derför med en mer än vanligt trumpen och vresig min, som han svarade »Guds fred» på Svenskes helsning och framtog floretterne, för att, enligt öfverenskommelse, »mjuka upp sin nådige herres lemmar för morgondagen, för den händelse att man, hvilket ännu var oafgjordt, skulle komma att slåss på värja». Sedan fäktningen börjat var det endast med stor ansträngning, som Svenske kunde reda sig mot sin tystlåtne motståndare, hvilken gjorde sitt bästa för att pröfva sin herres skicklighet. En häftig stöt af hans vana hand hade också nära nog bragt Svenske ur jemnvigten, på samma' gång som han pressade dennes vapen att beskrifva en båge till ett hörn af rummet. Ett bredt grin uppklarnade något Lars’ anlete. Så bistert detta än föreföll bland de många ärren och skråmorna, utgjorde det emellertid den vanliga öfvergången till en muntrare sinnesstämning och hans tunga tycktes också i någon mån återfå talförmågan, »Öfvertersen, väl utsträckt, är annars den bästa garden mot fiendens klinga», sade Svenske förlägen, i det han torkade svetten ur pannan och gjorde sig i ordning att på nytt börja lektionen. — »man | kan derur gå öfver både i qvarta och se-cunda, allt efter tid och lägenhet». »Och mista klingan ur handen, som myss» grinade Lars. »Men tersen redde sig på morgonen mot baronen». »När man är fri från griller och passar på finten .... men se der ligger hon än en gång», grinade han på nytt mot Svenske, då denne ännu mer . flat gjorde ett utfall och, på samma sätt som nyss förut, miste sitt vapen. — »Men sjette regeln i fäktare-konsten lyder», började Lars i predikande ton, »när då i denna ters din klinga på något sätt fångats, må du med udden, det är i undertersia per lineam obliqvam eller i skef linie gå till jorden, och din kropp och dina knän, som tillförne voro öfverlu-tade, alldeles retireras och gå tillbaka. — Så äst du fri och hafver betagit din fiende den mensuH till att stöta». »Om han intet vet», fortsatte Svenske i samma ton, »att bruka den vantagio eller sirlighet med kroppen att han ej följer klingan utefter, varder han säkrast stötter, utan approchering eller annalkande» — . . . »Dervid likväl märkandes första regeln att man ej af andra tankar låter sig di-spareras eller åtskiljas och hvarken är kär eller...» »Nu kan det vara nog med fäktning i dag», afbröt Svenske kort och i misslynt ton i det han kastade bort floretten »nog skall jag kunna reda mig mot dig, gamle Lars —- om det gäller». »Kärleksgriller och qvinnosnack, gör kloker galen sa’ Hans Sachs», smågnolade Lars i det han åter hängde floretterna på väggen — »men nog kan min unge herre vara lugn på sitt håll», fortsatte han högt, då Svenske började att oroligt gå fram och åter i rummet och slutligen häftigt ryckte upp dörren och rusade ut — »ty nog ko-xar den dufvan så länge till båge bändes». (Forts.)