149 men morgonen bröt fram. Jag såg Agda träda ut på klippan och vända sina blickar mot den uppgående solen, hvilken hon tycktes tillbedja. Den vaknade naturen jublade. Jag nalkades den sköna soldyrkerskan, och i hennes blickar lyste det vackraste solljuset hvilket i mig fann en andäktig tillbedjare. Så började ett samtal utan alla onödiga inledningar, men jag tror nästan ändock att vi först talade om väderleken. Det lär aldrig kunna undvikas mellan bildade menniskor, äfven om de träffas på en klippa i hafvet. Sällan har man dock kanske så stor anledning, som deh morgonen, att tala om väder och vind, solsken och vacker luft, och det var endast inledningen till ett mycket allvarligt samtal, ett samtal af helt annat slag än i badgästernas sällskapssal. Omgifningarna voro också helt annorlunda. Bland bränningarne hade två menniskor funnit hvarandra, sedan de först i lång tid gått främmande, den ena för den andra, i nästan dagligt umgänge i sällskaps-lifvet. Men kom icke och begär, att jag skall för dig redogöra för vårt samtal den morgonen på Svartskär. Sannerligen jag kunde göra det, äfven om jag ville, och jag vill ej heller, ty orden skulle vanhelgas af att nedskrifvas, tycker jag. Må det vara dig nog att veta, att den morgonstunden var den härligaste jag någonsin upplefvat. Och så kunde jag glädja mig åt andras lycka, när den som död ansedde styrmannen på Goda Hoppet kom och visade, att han lef-de och vore nära att varda befälhafvare på den af honom räddade briggen samt färdig att gifta sig med Jakobina. Sorgen var för mig mindre fattlig, men jag kände medlidande med Jakobina, då hon stod rådlös vid faderns likbår. Äfven då var det Agda som förstod att trösta och sjelf utföra de gerningar som skulle tillkommit fiskarens dotter. Herr och fru Herlefsson nödgades fara tillbaka till badorten, och som enda medlet till den färden var Corneliussons båt, ansåg jag mig böra följa med, ehuru jag nog hellre stannat på Svartskär och verkligen bäfvade for att lemna Agda och Jakobina ensamma der, ty styrman Cornelius-son måste återvända till briggen, som ankrat utanför Bredgrund. Men den som icke bäfvade var Agda. Hon var också mycket modigare än Jakobina, hvilket förvånade mig, men som hon sjelf fann helt naturligt. De begge flickorna stannade ett helt dygn ensamma på skäret med den döde. »Hvilket romantiskt infall!» utropade friherrinnan Klingènmalm, då hon hörde talas derom, och alla hennes sju fröknar voro, nära att dåna vid blott tanken derpå. Ingen af dem skulle, icke éns om man försäkrat dem att få dansa med kronprinsen på nästa Amaranth, kunnat förmås att stanna på en klippa i hafvet*en hel natt i sällskap med en död fiskare och en visserligen lefvande, men bra simpel skärgårdsflicka. »Horribelt!» skreko de enstämmigt och så skärande gält, att det hördes öfver hela badorten. »Och dertill ingen möjlighet att undkomma. Det fans ju icke någon båt mer vid det hiskliga stället!» Nej, någon båt fans verkligen icke, förr än Corneliusson och jag åter kommo dit dagen efter, och det gick sannerligen icke fort, ty vi hade råkat ut för vindstilla. Solen, brände afrikanskt, och jag fann ingen skugga under de slappa seglen. Det var tålamodspröfvande för mig som önskat flyga öfver böljorna för att* genast hinna mitt mål, den kala klippan, hvilken nu var mig hundrafaldigt kärare än förut, en förtrollande blomsterö bland bränningarne. Agdas qvarstannande på Svartskär var sannerligen icke något »romantiskt infall» utan en yttring af verklig menniskokärlek, då hon ansåg sig icke böra lemna Jakobina ensam der; men sjelf tyckte hon det vara den enklaste handling, om hvilken det ej lönade mödan att tala ett enda ord. Nu finnes ingen mer på skäret, ingen annan än ejdrar och sälar, måsar och hafs-tärnor. Stugan är utrymd och lemnad åt hafvets vindar. Nästa vår hafva stormar-ne kanske sopat bort henne. På den gamle fiskaren, som i så många år bodde der och som offrade sitt lif för att hjelpa andra, tänker då ingen mer än ett par eller tre menniskor i hela verlden. Då är Jakobina med sin man om bord på Goda Hoppet långt borta i främmande farvatten, och ett år derefter sitter hon i Bredgrund i ett nytt och finputsadt hus och låter den ene dagen likna den andre. Helsar man på hos henne, bjuder hon kanske portvin med socker och visar de vackra saker, som kaptenen skickat hem till henne