Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 5. Maj
- Bland bränningarna, af C. Lundin
- V. Från Yngve till Alrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
men morgonen bröt fram. Jag såg Agda
träda ut på klippan och vända sina blickar
mot den uppgående solen, hvilken hon
tycktes tillbedja. Den vaknade naturen
jublade. Jag nalkades den sköna soldyrkerskan,
och i hennes blickar lyste det vackraste
solljuset hvilket i mig fann en andäktig
tillbedjare. Så började ett samtal utan
alla onödiga inledningar, men jag tror
nästan ändock att vi först talade om
väderleken. Det lär aldrig kunna undvikas
mellan bildade menniskor, äfven om de träffas
på en klippa i hafvet.
Sällan har man dock kanske så stor
anledning, som deh morgonen, att tala om
väder och vind, solsken och vacker luft,
och det var endast inledningen till ett
mycket allvarligt samtal, ett samtal af helt
annat slag än i badgästernas sällskapssal.
Omgifningarna voro också helt annorlunda.
Bland bränningarne hade två menniskor
funnit hvarandra, sedan de först i lång
tid gått främmande, den ena för den
andra, i nästan dagligt umgänge i
sällskaps-lifvet.
Men kom icke och begär, att jag skall
för dig redogöra för vårt samtal den
morgonen på Svartskär. Sannerligen jag
kunde göra det, äfven om jag ville, och jag
vill ej heller, ty orden skulle vanhelgas af
att nedskrifvas, tycker jag. Må det vara
dig nog att veta, att den morgonstunden var
den härligaste jag någonsin upplefvat. Och
så kunde jag glädja mig åt andras lycka,
när den som död ansedde styrmannen på
Goda Hoppet kom och visade, att han
lef-de och vore nära att varda befälhafvare på
den af honom räddade briggen samt färdig
att gifta sig med Jakobina. Sorgen var
för mig mindre fattlig, men jag kände
medlidande med Jakobina, då hon stod
rådlös vid faderns likbår. Äfven då var det
Agda som förstod att trösta och sjelf
utföra de gerningar som skulle tillkommit
fiskarens dotter.
Herr och fru Herlefsson nödgades fara
tillbaka till badorten, och som enda
medlet till den färden var Corneliussons båt,
ansåg jag mig böra följa med, ehuru jag
nog hellre stannat på Svartskär och
verkligen bäfvade for att lemna Agda och
Jakobina ensamma der, ty styrman
Cornelius-son måste återvända till briggen, som ankrat
utanför Bredgrund. Men den som icke
bäfvade var Agda. Hon var också mycket
modigare än Jakobina, hvilket förvånade
mig, men som hon sjelf fann helt
naturligt. De begge flickorna stannade ett helt
dygn ensamma på skäret med den döde.
»Hvilket romantiskt infall!» utropade
friherrinnan Klingènmalm, då hon hörde
talas derom, och alla hennes sju fröknar
voro, nära att dåna vid blott tanken derpå.
Ingen af dem skulle, icke éns om man
försäkrat dem att få dansa med kronprinsen
på nästa Amaranth, kunnat förmås att
stanna på en klippa i hafvet*en hel natt
i sällskap med en död fiskare och en
visserligen lefvande, men bra simpel
skärgårdsflicka.
»Horribelt!» skreko de enstämmigt och
så skärande gält, att det hördes öfver hela
badorten. »Och dertill ingen möjlighet att
undkomma. Det fans ju icke någon båt
mer vid det hiskliga stället!»
Nej, någon båt fans verkligen icke, förr
än Corneliusson och jag åter kommo dit
dagen efter, och det gick sannerligen icke
fort, ty vi hade råkat ut för vindstilla.
Solen, brände afrikanskt, och jag fann
ingen skugga under de slappa seglen. Det
var tålamodspröfvande för mig som önskat
flyga öfver böljorna för att* genast hinna
mitt mål, den kala klippan, hvilken nu var
mig hundrafaldigt kärare än förut, en
förtrollande blomsterö bland bränningarne.
Agdas qvarstannande på Svartskär var
sannerligen icke något »romantiskt infall»
utan en yttring af verklig menniskokärlek,
då hon ansåg sig icke böra lemna
Jakobina ensam der; men sjelf tyckte hon det
vara den enklaste handling, om hvilken det
ej lönade mödan att tala ett enda ord.
Nu finnes ingen mer på skäret, ingen
annan än ejdrar och sälar, måsar och
hafs-tärnor. Stugan är utrymd och lemnad åt
hafvets vindar. Nästa vår hafva
stormar-ne kanske sopat bort henne. På den gamle
fiskaren, som i så många år bodde der och
som offrade sitt lif för att hjelpa andra,
tänker då ingen mer än ett par eller
tre menniskor i hela verlden. Då är
Jakobina med sin man om bord på
Goda Hoppet långt borta i främmande
farvatten, och ett år derefter sitter hon i
Bredgrund i ett nytt och finputsadt hus
och låter den ene dagen likna den andre.
Helsar man på hos henne, bjuder hon
kanske portvin med socker och visar de vackra
saker, som kaptenen skickat hem till henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0157.html