150 och som göra Bengta så olyckligt afund-sjuk. Du frågar troligtvis, om jag icke skall använda min vadmalsjacka, mina s morlä -dersstöflar, min sydvest och det öfriga af fiskardrägten samt om jag icke ännu fått tag i någon passande fiskarstuga, efter som kojan på Svartskär är öfvergifven. På det der skall jag svara dig, när jag träffar dig i Stockholm, ty det kan väl ej dröja så länge förr än du åter ser mig der. Det börjar likna sig till höst här. Med denna dags post sändes dig också Agdas och mitt förlofningskort, som vi låtit göra i Göteborg, onödigt påhitt, tycker jag, men Agda menar, att man väl får underkasta sig sådana der små plägseder, hvilka om de också icke äro så nödvändiga, i sjelfva verket dock äro mycket oskadliga och kunna skänka nöje åt en hel mängd folk. I den saken får hon hafva rätt, och sannolikt i många andra äfven, fastän hon förklarat, att om, vid anstäld omröstning oss emellan, vi stanna i hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, och de olika meningarne ej kunna sammanjemkas, skall frågan anses hafva för den gången förfallit. Höh håller mycket på våra ömsesidiga konstitutionela rättigheter. Hvad hennes »närmande till folket» vidkommer, har hon förklarat, att hon vet alldeles ingenting derom. Hon är van, menar hon, att närma sig alla som tarfva tröst och hjelp och tycker, att det är en sak som faller af sig sjelf. »Hvad skola vi göra här i verlden, om ej söka hjelpa hvar andra?» frågar hon, och jag såg henne här om dagen också skynda till fru Renners undsättning, då detta fruntimmer var i behof deraf, ehuru det aldrig' kunnat falla mig in att räcka den vandrande skandalkrönikan min hand. Det är endast mot de herrar som söka höja sig på qvinnans bekostnad, som Agda visar sig stolt. I det afseende! är hon omedgörlig, och jag börjar nu !ro, att hon har fullkomligt rätt. Jag har, ehuru du naturligtvis ej för-tjenar det, tagit för vana att göra dig till min ‘förtrogne och vill derför, utan att gifva dig något egentligt förskott på allt hvad jag ämnar muntligen meddela dig, när vi träffas, säga dig, att Agda alldeles icke fäst sig vid mig för att jag önskat draga mig till baka från verldsbullret och söka finna mig sjelf, jag menar den bättre delen af mig, i fall jag skulle hafva någon sådan,' utan kanske just i trots af denna min åstundan, hvilken hon stämplar såsom verkligt »romanesk» samt helt och hållet oberättigad. »Det är fegt att fly» sadé hon en dag, då jag förtrott henne mina tankar, och ehuru hennes ord följdes af det vackraste småleende — om du kunde föreställa dig huru vackert hon ler! — gjorde de dock på mig ett djupt intryck. Icke förtj enar jag att misstänkas för feghet. Derför återvänder jag väl till den så kallade bildade verlden för att i min mån der öka trängseln och oredan. Jag är verkligen icke så ohågad dertill, som jag var ännu för kort tid sedan. Men Agda sade, att jag borde välja ett yrke. Jag såg troligtvis mycket förvånad ut, då jag hörde detta, och det var äfven en öf-verraskning. Hon vill icke, sade hon, att vi skola fly den samhällsklass, som vi genom födsel, uppfostran och vanor tillhöra, för att söka tränga oss in i en annan, synnerligen om denna vore en tillbakagång i vår utveckling. Och likväl talade hon om, att jag borde välja ett yrke. »Men, har jag då icke redan ett, och det sedan flere år?» sporde jag. Hon skrattade icke som förut, då jag talat om att slå mig ned bland skärgårdsfolket, men hon log på ett alldeles egendomligt sätt och såg under tystnad på mig med sina vackra ögon hvilka uttrycka så mycket, äfven då icke ett enda ord kommer öfver hennes läppar. Det var ej långt ifrån att jag först känt mig förnärmad öfver den uppenbara missaktning, Agda visade den kunglige svenske statens tjeiistemän. Sjelf hade jag visserligen nyss förut önskat draga mig helt och hållet från hufvudstadslifvet, men då någon kom och på det sättet log åt min föregående verksamhet, liksom hade denna varit fullkomligt onyttig, kändes det retsamt, kanske mest för det gamla kamratskapets skull, och derför bör du väl hålla mig räkning. Retligheten räckté dock ej länge. Det var samma leende, hvilket har så många olika skiftningar och kan uttrycka så ofantligt mycket, som åter af-väpnade mig, och jag gick slutligen in i en ganska lugn öfverläggning om saken. Agda vill också egna sig åt något be