151 stämdt yrke för att göra sig nyttig i verl-den, säger hon, men du må ej tro att hon tänker göra sig till diakonissa. Dertill är hennes lifsåskådning allt för frisk och klarseende. Vi äro begge lifvade af de bästa föresatser och drifna af den uppriktigaste håg att uträtta något. Allt det der har förut legat i grodd hos mig, men jag förstod det ej sjelf riktigt. Det är kärleken som drifvit plantan i dagsljuset och som skall komma henne att växa, blomma och bära frukt-. Endast kärleken till en ädel qvinna kan åstadkomma sådant. Jag önskar, att äfven du måtte erfara något dylikt, ty jag har väl icke mer än du gjort mig förtjent af att väckas till en fri, glad och sann uppfattning af lifvet. Men om allt detta får jag tala med dig, då jag nu snart, såsom jag hoppas, träffar dig åter. Till dess lef väl i Måtte du ej för länge sedan hafva’ tröttnat på mina långa bref! VI. Från Agda till Gündborg. Blott ett par rader för att infria mitt löfte. Du må ej föreställa dig, att jag nu har ro att skrifva omständligt. Det afgö-rande ögonblicket, hvarom jag skref i ett af mina första bref härifrån såsom något ofantligt aflägset, kom förr än jag kunde tro. Af mitt senaste bref har du sannolikt anat det och af inneliggande kort finner du din aning stadfäst. Det är något hos Yngve, som från första stund jag såg honom drog mig till honom, fastän jag icke kunde underlåta att le åt hans öfverspän-da afsmak för det bildade samhällét. Jag hoppas, att han nu vänder in på en förståndigare väg, och jag vet, att vi båda kunna trifvas godt till samman på den vägen. Det är först nu som vårt egentliga lif börjar. Derom äro både Yngve och jag öfvertygade. Hvad vi hittills uträttat har varit föga eller snarare intet. »Nå, så roligt!» utropade i går en af våra fruntimmersbekanta här, i det hon lyckönskade mig. »Lilla Agda har nu seglat in i hamn.» »Jag tror, att hon nu först kommit ut bland bränningarne», sade tant Herlofsson. Tant har rätt, men hvarken Yngve eller jag frukta bränningarne, då vi begge sköta skoten och hjelpa hvar andra att styra farkosten. Härmed sluta brefven från Yngve till Alrik och från Agda till Grundborg. »Huru har C. L. kommit öfver dem»? Det var detta, som någon frågade här om dagen. C. L. vågar försäkra, att han fått dem på_ ärligt sätt samt äfven erhållit tillåtelse af vederbörande att offentliggöra dem. Denna tillåtelse erhölls för kort tid sedan vid ett tillfälle, då både hrr Yngve och Alrik samt fru Agda och fröken Gundborg voro tillstädes. »Det är i alla fall ingen som känner igen oss», sade fru Agdas lycklige man. »En annan gång kan ni måhända få meddela något äfven om huru vi taga oss ut bland verldslifvets bränningar». På djupet. Ifrån mitt .fönster jag hörde ett skrik Och skyndade ned till insjöns strand, Och stod der snart vid en gosses lik, Som fiskaren dragit i land. Han nyss var död. I hans gula hår Ett perlskum blänkte vid solens glans. I båda ögonen stod en tår, Men den var vågens, ej hans. Ty på hans bröst låg en näckros skön. Med knäppta händer han gripit dem fast Och tryckt den hårdt, som en segerlön, Mot hjertat, tilldess det brast. Den späda handen, så barnsligt vek, Behöll dock bergfast sin vunna skatt. Och blek var kinden och läppen blek — Men ingen har lett mer gladt! Det skalf också ett skimmer, ett vått, Hos strandens blommor som stodo kring. Väl hade den lille dem försmått, Dock sörjde de vänligt i ring. Men grannar skockades snart kring mig. De tycktes alla haft gossen kär, Dock mumlade de halfhögt för sig: »Att ge sig på djupet så der!» Edv. Bäckström.