152 Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) VII. Sedan vi följt Svenske till hans qvarter, skola vi icke underlåta att se hvarthän biskopen och åldermannen styrde sina steg. I hörnet af Myntgatan eller, såsom den förr kallades, Riddargatan och Riddarhustorget låg och ligger ännu, fast i någon mån ändradt, ett fyravåningars stenhus med jernstaket på taket och ovanligt många fönster på framsidan. Dessa senare, hvilkas antal i förhållande till husets längd var ovanligt stort, hade gifvit huset sitt namn. Hvar »Lyktan» låg kunde hvarje den tidens gatpojke lika säkert utpeka som stadsbuden i våra dagar kunna visa främ-lingarne till »Grand hotel» eller »Rydberg». I bottenvåningen var ett kaffehus som förestods af Isaac Rausells enka och hvilket flitigt besöktes af riksdagsmän. Äfven andra medborgare kände sig ofta hågade att hellre inomhus vid en flaska Rheinvin få erfara dagens nyheter, än att uppsnappa ryktena derom bland nyhetskrämarne på torget. Biskopen och åldermannen måste hafva känt sig förtrogne med båda slagen af nyheter, eller ansågo måhända under sin värdighet att inträda i den rökfylda källarsalen. Denna var också under denna tid på dygnet allt annat än inbjudande. Det politiska kannstöperiet öfver Turken och Ryssen hade tydligen slutdiskuterats, likaså de, efter vanligheten, derpå följande grälen om kommunala angelägenheter, hvem som hade längsta gårdstomten att hålla ren, om det var rätt och billigt att Riksens ständer endast frågade efter de valde herredagsmän-nen och icke efter dessas patroner o. s. v. De hedervärde upprätthållarne af fäderneslandets storhet sutto utmattade af tankansträngning eller kanske snarare af ångorna från vin- och ölmuggarne och lutade sig öfver borden, gäspande i kapp med värdinnan, som med sin stora nyckelknippa I i handen längtade efter att tiden vore inne, då hon fick släcka ljusen och öfverräkna sin vinst. Äfven de få talgljusen sågo sömniga ut i den rökfylda luften. Förgäfves flämtade de af alla krafter, blottande sina långa, glödande vekar, liksom för att vädja till de dunkla lampettglasen att understödja deras möda — och då biskopen, efter att hafva som hastigast kastat en blick in i salen genom den lilla rutan på dörren, fortsatte sin väg inåt den mörka förstugan kunde han säkert icke undgå att göra en jemförelse mellan de rykande talgljusen och vissa statsmän, hvilka under lyckligare förhållanden skulle kunnat sprida ljus och trefnad omkring sig, men som nu, af brist 'på omvårdnad och stående mot en bakgrund, hvilken icke kan eller vill stödja deras ansträngningar, nästan utan nytta täras bort under de fåfänga sträfvandena att upplysa en tung och qvalmig tidsåskådning. I en sal i andra våningen, med fönster åt gården, voro flere riksdagsmän af mösspartiet samlade. De utgjordes till största delen af adelsmän; men äfven betydande män från prest- och borgarståndet märktes i samlingen. Vid salens öfre ända stod ett långt, svart måladt bord omgifvet af, med rödt tyg klädda, rundkarmade stolar, i hvilka de förnämste af partiet tagit säte. Vår gamle bekante, prosten Sinius hade ordet. På hans röda ansigte och det för honom ovanliga begäret att röra på armar-ne, kunde man se. att det var något särdeles vigtigt ämne som han afhandlade, oak-tadt det var få bland samlingen som tycktes lyssna till de makligt på hvarandra följande orden, hvilka gledo öfver hans tjocka läppar. Isynnerhet var detta förhållandet med de yngre af partiet som samlat sig kring småborden längre ned i salen och läto vinkannorna friskt gå laget kring. Det var första gången han fått deltaga i klubbens möten. Det hade endast varit några månader, som han tillhört mösspartiet, och man hade till och med på sista