153 tiden hviskat om att han ämnade på nytt öfvergå till hattarne. Att detta rykte icke saknade all grund, utvisade det samtal som han nyss förut haft med biskop Juslenius. Men sedan all hans möda att omvända sin gamle vän till hattpartiet misslyckats, trots alla skäl som han uppletade från Atlan-tikan, hade han slutligen, trogen sin natur, godmodigt vikit undan för den starkare viljan, blifvit mösspartiet trogen och tröstat sig med att det icke var så lätt för en fridens man att motstå frestelserna och stadga sitt omdöme. Att hans politiska öfvertygelse icke heller nu ansågs så synnerligen fast, derom talade såsom nämndt flertalets blickar; och långt ifrån att höra synnerligen uppmärksamt på honom, talade otill och med stormännen kring bordet: Åkerhjelm, Dünker, Fuchs, Wrede m. fl. temligen högljudt med hvarandra. Det hade gällt för honom att öfverskyla sitt vacklande mellan partierna och han hade sökt vinna de yngre af partiet genom att tala om de öfverordnades pligter mot de underordnade. »En underordnad vore lika nödvändig som en öfverordnad», hade han sagt, »hans arbete lika ansträngande som dennes. Han visste det; ty han hade i hela sitt lif fått träla och arbeta. Det var icke arbetets beskaffenhet utan arbetets myckenhet, som man skulle fästa afseende vid; den underordnade behöfde lika stora anlag, och lika stor förmåga som den öfverordnade att göra sin tjenst och det var .endast ancienneteten och åldern som gaf den senare företräde». De sista orden hade knappast kunnat uppfattas till följd af det skratt, som väcktes, när den välmående prosten talade om att han trälat och arbetat i hela sitt lif; och det dröjde en god stund innan ordföranden kunde äska ljud. Denna händelse hade jagat blodet åt hufvudet på den eljest makliga och godmodiga prosten. Han hade i vredesmod rusat upp till öfre ändan af bordet. »Hvad jag förebrår dem»? skrek han till svar på någon obehörig inblandning från de ■ kringstående. »Jo jag förebrår dessa styrande och öfverordnade, dessa hattchefer, dessa himlastormande filisteer, dessa all god ordning undergräfvande skrymtare och fariséer, jag förebrår dem att de vilja eftersträfva alla privilegier inom republiken. För att upphjelpa fiskerierna, för att åstadkomma en ny handelsinrättning på Vest-indien, för att befordra salttillförseln, för att öka mullbärsplanteringen kring Stockholm, för att införa god hushållning i lappmarkerna, för att upphjelpa statsmanna-näringarna och landtbruket i Finland etc. etc. och in æternum; — Hvilken är det som skall göra detta? Jo Kongl. Maj:t — d. v. s. hattcheferne. De tillsätta en komité för att denna skall få tillsätta en mängd embets- och tjenstemän, för att dessa skola kunna väljas bland deras vänner. Hvart vill man komma? Sverige är icke, tillföljd af sitt nu varande luftstreck, såsom våra fäders manhem (skratt från några unge adelsmän) och kan icke i allt efterapa ut-ländingens näringar. Vi måste hushålla vackert i början, vara inhemske och framförallt låta de reela vinsterna utfalla lika åt alla (ja! ja! från några borgare i nedra ändan af salen) vi måste gå varligt och säkert de första stegen och först om dessa utfalla gynsamt införa de nymodiga uppfinningarna. En gammal prestman, det kan vara onödigt att utsäga hans namn», fortfor han allt mer och mer uppmuntrad, »hade användt flere års studier för att undersöka vårt språks böjlighet för kyrkomusik; men — hvad sägen I derom, högvälborne män af ridderskapet och ni andra högvör-diga och högvälaktade män af de andra stånden, hvad sägen I derom att dessa ogudaktige, dessa höge skrymtare vägrade Kongl. Maj:ts privilegier på tryckningen af hans arbete?» »Ingenting» , hördes, med stark tonvigt på hvarje stafvelse, en torr vresig stämma genmäla och då talaren upplyfte sina förvirrade blickar mot dörren, derifrån rösten tycktes komma, möttes han af biskopens stränga och allvarliga anlete. »Ingenting hafva vi väl, gode herrar att göra med enskilda angelägenheter på détta rum», fortsatte Juslenius i det han framträdde på golfvet och helsade de närvarande. »Min gamle vän och ståndsbröder märker jag har icke hunnit lägga bort olaterna från det ställe der han först lärt sig tala om allmänna saker. — Låt emellertid icke mina ord väcka onda tankar», tilläde han, i mildare ton, då prosten tycktes hågad att denna gång på fullt allvar upptaga stridshandsken, i det han med ett vänligt småleende fattade dennes hand. »Men