154 det kräfves allt vårt mod, alla våra enade krafter, för att vi må kunna besvärja faran och med Ungvibus et rostro kämpa mot våra motståndare. Ställningen är nämligen för ögonblicket allvarligare än mina vänner tro, fortfor han, då man skockade sig tillsamman omkring honom. Allt sedan Gyllenstjernska affären har sinnesstämningen bland folket lutat åt våra motståndares sida, och det skall vara vår Herres synnerliga bistånd som skall kunna gifva nog förmåga att hindra ett orättmätigt och ovist krig att komma till utbrott». — »Men vi hafva ju mäktiga allianser? .. . Hela frågan rör sig ju endast om en defensiv allians med Frankrike», hördes några röster bland mängden. »Allianser, ständigt heter det att man har mäktiga allianser. Det är både syndigt och löjligt att se med hvilken girighet den lättrogna hopen slukar det lösa pratet på kaffehus och källare och gör långa kannstöperier nätterna i ände öfver hvad som står i avisorna, och hvilket icke är annat än ett eko från Gazette d’Altona, denna köpta lögntidning. — Hvar finnas då dessa allianser? — Frankrike vill nog hjelpa oss, men det kan ju icke en gång sköta sipa egna affärer ändå mindre hjelpa oss — och Ottomaniska porten? — skola vi då nödgas vända oss till hedningarne efter hjelp? »Men nu», fortsatte han i det han rättade ut sin resliga kropp, »nu kommer turen till våra hemlige eller uppenbare ovänner. Preussen fikar efter Pommern, detta känna vi af underhandlingarna från anno 27, England vill icke att någon skall störa dess handel i Östersjön, och Danmark söker ju endast ett gynnsamt tillfälle för att kunna försvaga oss» ... . »Men man har sagt», hördes flera röster invända, »att ett stort upprop skall utbryta i Ryssland». . »Man hoppas lätt på det man ifrigt önskar», sade biskopen med ett leende. »Liksom det verkliqen i vår tid skulle kunna gå så långt i söndring inom ett folk, att den ena halfvan ville kalla ett annat folk till hjelp för att krossa den andra och sedan såsom erkänsla ödmjukt bedja främ-lingarne att få varda deras vasaller. — Nej, gode herrar! Förvisso ej» återtog han efter en stunds tystnad, under det hans genomträngande blickar öfverforo de kring-ståendes anleten, hvilka på samma gång ut tryckte nyfikenhet och den mest spända uppmärksamhet, — »förvisso ej! Men jacta est allea: tärningen är kastad! — Våra motståndare hafva redan visat, hvad de föra i skölden. Plomgren sade senast i dag i utskottet att om vi icke gå till verkligheter skulle vi bortnegociera så väl anseende och ära, som konjunkturer och väl-villige vänner; vi känna alltså hvad timmen är slagen. Låtom oss derför uppbjuda våra sista krafter att hindra verkställandet af deras planer!» Med högljudda bifallsrop svarade de närvarande på biskopens tal. »Men vi kunna ju räkna på sju röster i rådet», invände slutligen då sorlet tystnat en äldre man med rödlätt ansigte, in-klämdt i en stor allongeperuk »och i mindre sekreta deputationen äro vi ju lika starke». »I sekreta utskottet följer hela hjorden med Lewenhaupt och Lagercrantz», inföll en annan. »Om denne Mathesius icke bekänt så mycket i Gyllenstjernska saken» vågade åldermannen, som ändtligen lyckats att få visa sin vigtiga min bland de framför stå-endes utspända rockar, invända »kunde man lättare röra sig med affären». »Om åtta dagar föredrages krigsbetän- . kandet i stånden», återtog biskopen, utan att fästa sig vid dessa invändningar, »och tills dess måste vår plan vara uppgjord». »Hvem vet» sade prosten Sinius, med en förstulen blinkning åt några äldre borgare, hvilka hittills uppmärksamt lyssnat till hvad han tycktes förtro dem »om krigsmännen hade så orätt, när man noga öfver-tänker saken, och om icke allt lyckligast skulle ändas om sakerna finge gå sin gilla gång. — Vi äro nu i minoriteten och det torde vara vist att tänka sig för innan man öppet kastar sig i striden». Dessa ord voro oljan, som kom de närvarandes inre glöd att slå ut i häftiga flammor; och det kräfdes biskopens moraliska öfverlägsenhet och de andra ledarnes hela anseende, för att icke de yngre med-lemmarne af partiet skulle med handgripliga medel fortsätta den sista .talarens omvändelse. »Det är ett vacklande hos våra bäste vänner» började biskopen, sedan lugnet åter-stälts, »och ett vägande hit oclr dit, att man kunde förlora sitt sunda förnuft för