155 mindre. Är väl detta att stå fast i sin tro? Skola vi söka likna dessa sprätthökar bland ridderskapet, som dagèn i ände gå i nattrock och puderkappa och icke bry sig mera om vårt fädernesland, än hvad nyhetskrämarne förtälja på Nya Kungs-holmsbron, Riddarhustorget eller Liljeholmen, der de få lära sig sina politiska talesätt och ordvridningar? Eller skola vi söka likna dessa predikare bland mitt vör-diga stånd, som taga Guds ord till förevändning för att bland en oupplyst menighet sprida partihat och partistrid; men som med sina krigiska åtbörder endast komma fruntimren att mysa, barnen att skratta och hundarne att skälla? Eller skola vi kan hända söka likna dessa politiske kannstöpare bland borgerskapet som om hvardagarne icke tänka på något annat än Memels oxkött, Hol-stein-smör och Wismar-hafre, men då söndagen kommer vid en mugg öl och en pipa knaster bilda sig en ny politisk öfver-tygelse, hvilken de- inbördes rosa såsom ofelbar, men som endast går ut på att plocka de bästa glöden under déras egen gryta, utan tanke på vårt kära fädernesland? — Nej, faste i vår tro på hvad som är bäst och gagneligast för vårt folk, skola vi i stället, riddersmän, prester och borgare, ena våra krafter för att göra det sällt och dervid afstå från alla enskilda beräkningar, och ihärdigt sträfva mot vårt gemensamma mål fäderneslandets förkofring. Endast derigenom kunna vi segra öfver våra motståndares ränker; men derigenom kunna vi det; ty enad kraft gifver styrka. Låten Eder der-före framför allt icke förskräckas, redelige riddersmän och Ni af de andra stånden, om några af mina kolleger skulle vara nog gudlöse att från sin heliga plats i Guds tempel utslunga hädiska tankar om krig och örlig. Må de tala illa om våra fredssträf-vanden, må de säga att vårt folk icke är af samma kraftiga stam som våra fäder voro, må de banna, predika och orsaka ebt stort rop i staden och på landet; — deras makt är likväl icke mer. Vår tid har nyare, kraftigare vapen, hvilka för hvarje dag som kommer allt djupare skola undergräf-va deras tron. Dessa skola vi begagna, i tusenfaldiga former skola vi söka att sprida upplysning bland allmänheten — boktryckerikonsten skola vi nyttja som vår bäste b.undsförvandt och. om icke den fritt skulle få öfvas, skrifkonsten. På detta sätt kunna vi på nytt inplanta fädrens lärdomar, låfa en annan och bättre gudfruktig-het spridas kring landet och förtaga all denna tidens äflan efter makt och storhet genom krig och vapenlek sin verkan. När så en gång folket i framtiden, luttradt i det mödosamma arbetets tjenst, skaffat sig välstånd och inre styrka, låtom oss då eller våra barn gå ut »man ur huse» att återtaga hvad vi med orätt förlorat — men vi få icke hoppas, fortfor han, att vi kunna sjelfve få hvila oss i skuggan af ekar, som vi söka plantera. — Det är generationers verk, hvarpå vi skola bygga — och vår fiende på andra sidan hafvet bereder sig också på att segra genom generationer». »Men jag kommer för långt från ämnet», återtog han efter en kort tystnad, under det hans blick långsamt öfverfor den uppmärksamt lyssnande församlingen, »och olyckan kan icke afvändas endast med långa tal. Konsten är att finna ett medel som för ögonblicket kan uppskjuta sjelfva krigsförklaringn. Det är härom vi skola öfverlägga. Medlet ligger visserligen i flere röster i rådet, men dessa kunna ieke värf-vas utan penningar och hvar vinna sådane för ögonblicket?» »Franska ministern har i går lyftat flere millioner dukater från Banken» — inföll en äldre borgare betänksamt, då biskopen slutat — »och flere af mina vänner sågo de tunga påsarne som de förde uppåt Drottninggatan åt det Wredeska huset till». »Sedan i går hafva de mångdubblat sina fritafflar» inföll en af de yngre bland officerarne, »och general Stenflycht lär ärna att inrätta fullständiga qvarter för alla som vilja komma öfver till partiet, der det skall bjudas både på logement och spisning». »Och amiral Stenhöök» inföll en annan, »påstod nyligen att en ung man, som ville vara comme il faut, måste tillhöra hattpartiet; ty detta parti var det enda, sade han, som respekterade äldre folks drägt och coiffure». — »Tyst då en gång mina herrar», hördes baron Wredes röst öfver sorlet, »låten vår lärde vän först säga sin tanke, hur vi på bästa sätt skola komma ur detta trassel». »Pengar», var det enda ord hvarmed biskopen svarade på frågan, under det hans