156 skarpa forskande blickar öfverforo församlingen». »Pengar» fortfor han, i det han rätade nt sin ståtliga skepelse, »är vårt enda räddningsmedel — men alla våra tillgångar äro ty värr uttömda och hvar finna nya källor? — Ryske ministern vägrar nya tillskott efter Gyllenstjernska affären och på England står nu vårt sista hopp — men hvarifrån finna en underhandlare?» »Här, »här!» ropade några unge officerare, höjande ölmuggarne, bortifrån ändan af salen, under det de öfriga stodo tysta. »Ha Ni då eftertänkt, gode herrar», fortfor Juslenius, i det han vände sig till de unge officerarne »att värjan är till ringa tjenst vid underhandlingen eller i Rosenkammaren eller på Hvita hästen, dit den samma i värsta fall leder, och att försig-tighet och tystnad är att föredraga framför modet» ? • »Vi hafva .det!» »Est multis certare datum, sed vincere paucis, det är: månge stridsmän, få segervinnare», svarade biskopen under det att ett nästan omärkligt leende öfverfor hans anlete. — »Men då jag icke ser någon af mina äldre vänner som vill göra mig äran stridig' är jag färdig att sjelf åtaga mig detta embete. — Men hvar finna i denna händelse ett säkert rum, der man ostörd kan underhandla»? fortfor han, då bifalls-sorlet tystnat. Alla sågo menande på hvarandra. Det var ingen som syntes hafva lust att taga ordet. Prosten Sinius, som icke kunnat glömma åldermannens leende min, då han nyss förut kröp bakom bordet för den storm af ovilja som hans medlingsförslag uppväckte, utan derför hela tiden funderat på någon passande vedergällning, bröt ändt-ligen tystnaden. »Vi hafva, sade han, »en gammal hedersman emellan oss, som ofta sagt att det högsta han önskade här på jorden vore att hans pipbruk måtte få lån af ständerna och komma i flor och anseende och ’att han derför vore villig till allt för att kunna göra sitt parti en tjenst’ — hvad säger ålderman Smedman härom»? Denne, som icke noga hört, hvarom frågan handlade, förklarade genast att allt hvad han egde i löst och fast, stode till partiets tjenst; ty utan partiet, kunde ju aldrig riket komma till en reel kredit. Detta yttrande från den allt annat än modige åldermannen uppväckte ett hög-Ijudt jubel från de unge officerarnes sida, och det dröjde en god stund innan biskopen återvann ordet. »Det är ett farligt förehafvande som min ärade vän nu åtager sig», började han till Smedmans förvåning, »men att handla utan den engelska ministern är för närvarande det samma som att bygga på lösan sand eller åtminstone lika fåfängt» fortfor han småleende, i det han kastade en blick på prostens sjelfbelåtna anletsdrag, »som vissa af mina ärade ståndsbröders försök, hvilka i åratal slösa bort sina bättre sinnen på att utfinna lapidem philosopho-rum, medium inter Substantiam & Acci-dens eller medium inter Spiritum & Corpus, för att icke tala om deras fåfänga försök »att finna qvadraturam circuli, perpetuum mo-bile eller det rätta uttalet af ordet Ci-cero.» — »I vårt partis namn», återtog han med allvarlig stämma, »tackar jag emellertid min ärade vän, åldermannen Smedman. Måtte icke framtiden väcka ånger derför att du en gång vågar något för ditt kära holländska pipbruk». Det utsattes nu att underhandlingen skulle ega rum på följande afton och att Smedman till denna tid skulle upptaga en bakport på sitt hus, hvilken hittills varit uppfylld med gamla tjärtunnor och dylikt skräp, för att vilseleda förräderikommissionens spejare. Desse hade allt sedan Gyllenstjernska förräderiet haft dubbel aflöning, och deras misstänksamhet kände inga gränser. Åldermannen gick in på de mest vådliga förslag sedan han en gång hunnit öfvervinna den första öfverraskningen och då man skildes åt och de unge officerarne ville bära honom i triumftåg genom salen, tyckte han att hela affären var en sådan småsak att, som han sade, »han icke behöfde tänka på den mer än på ett fartyg som gick från Riga till Stockholm midsommarstiden». Det var också i den mest upprymda sinnesstämning som han utkom i rummet utanför, der vaktmästaren såg efter de spanska rören och kapporna, och hans skinande anlete utvisade ett fullkomligt glädjerus. Han inlät sig derför i samspråk med denne underordnade »broder» och skrattade till och med högt åt dennes utsaga att sjelfve hin onde skulle visat sig under det