157 de högvälborne herrarne haft sin öfverlägg-ning, inne i salen, samt han icke ville omtala på hvad sätt »den lede» uppenbarat sig för honom, för att icke gastkramas samma natt. Åldermannens munterhet hade emellertid till följd att historien genast kom fram i ljuset. »Någon hade skickat honom ner på källaren efter knaster» började gamle Olof Kin-kel på biskopens fråga. — »Han hade — derpå kunde han svärja en dödlig ed — noga stängt alla dörrar efter sig samt dessutom tillsagt vakten i nedersta trappan att hafva ögon och öron öppna, och gifva det sedvanliga tecknet om något misstänkt skulle spörjas, men detta oaktadt satt den förfärligaste figur han någonsin skådat midt ibland glöden i spiseln då han återkom; — svart som kol och luden öfver hela kroppen», fortfor han rysande, »och derjemte hade han ett par stora rullande eldklot till ögon». »Nå hvad gjorde han vid dig»? frågade biskopen. »Ingenting, — han befalde mig endast tre gånger att öppna dörren till trappan och den sista gången dånade det till så förfärligt i skorstenen, och hela golfvet hvälfde sig så att mina ben skälfde som asplöf». »Och du öppnade för honom»? »Hvad skulle jag väl göra, Ers högvör-dighet? Men när jag öppnat dörren och skulle se mig om, var satan försvunnen» —; endast ett svagt svafvelos var det enda han lemnade efter sig. — Gud vare nu min själ nådig», mumlade han darrande, »som talar om sådant vid sjelfva midnattstimmen». »Godt gamle Kinkel», sade biskopen, »med ett rent samvete reder man sig både för spöken och hin håle — och i morgon få vi närmare talas vid om dina syner». — »Säkert någon ny spion som mössorna sändt oss på halsen» tilläde han sakta till Wrede, som följde honom ned. för trapporna, och man torde måhända handla försig-tigast om man utsätter sammankomsten till någon annan dag längre fram i veckan, i fall deras uteliggare, skulle fått nys om saken». Smedman hade försökt att få sluta sig till biskopen eller att få lemna klubben i sällskap med några af de högadlige herrarne ; men detta hade icke lyckats honom, och han stod tankfull, lutad mot sitt spanska rör, inom sig förargad öfver dessa höge herrars stolthet och högfärd. »De vilja endast ståta med sina namn», mumlade han för sig sjelf, »under det andra få draga lasset; men det kommer nog dag för dem ock». En del af de unge officerarne hade emellertid stannat qvar och slagit sig ned kring det stora bordet, som de framflyttat midt på golfvet samt skaffat fram nya pipor och friskt öl och tycktes göra sig i ordning att på trefligaste sätt invänta mor-gonväkten. En af dem fick se den nyss så modige åldermannen stå helt dyster i hågen lutad mot sitt stora rör ute i förstugan och vare sig att det samtidigt föll honom in, att hans ekonomi för tillfället icke var i bästa skick, eller han hade några gamla affärer oafslutade med den hög-välaktade åldermannen frågade han honom om han icke ville dricka en afskedsbägare innan han aflägsnade sig qch styrka sig för morgondagens farligheter. Åldermannen förklarade likväl att han endast var en redlig och välmenande köpma.n som hade sin bod vid packartorget och som icke egde sådana manér, som fordrades för att vara i lag med så galante och belefvade unge ädlingar. Men hur det kom sig, antingen nu dessa omständigheter icke inverkade något så sent på natten, eller att, som åldermannen trodde, hans anspråkslöst angifna brister öfverskyl-des af hans modiga uppförande under öf-verläggningen, allt nog hans tvekan vardt icke långvarig och då hans skinande anlete visade sig i salen skulle man bestämdt kunnat tro att han minst vunnit hundra procent på någon hvetelast eller något strandvrak. Han fick genast intaga hederssätet vid bordet; och det dröjde icke länge förr än han i ord och later sökte skicka sig som en verklig präses. För hvarje misslyckad latinsk glosa eller någon oskicklig åtbörd, hvarigenom han spilde på sig af dej; skummande ölet eller var nära att kull stöta sina grannars muggar, växte munterheten. Han tyckte sig aldrig hafva haft så muntert och i sin fåvitskhet tillskref han hela glädjen de qvicka infall om talg och tjära, hvarmed han tidt och ofta undfägnade sina åhörare, och åt hvilka han sjelf skrattade så att den stora allongeperuken var färdig att i hvarje ögonblick lemna sitt fä