158 ste. Han ångrade nästan till och med att han någonsin hyst dåliga tankar om adel och officerare. Slutligen, då glädjen stod som allra högst, frågade plötsligt en af hans grannar, hvad han ämnade begära vid riksdagen för den risk han underkastade sig genom att hysa underhandlaren; om han önskade lån, privilegier, eller rent af en dus-sör i penningar. Frågan kom något oväntadt och man kan icke så noga veta, hvad åldermannen svarat, om han hört den framställas på ett annat ställe och under mera förtroliga förhållanden. Nu tog han henne endast som ett skämt. »Jag är visserligen», sade han, i det han sökte påtaga sig en så vigtig min som möjligt, »endast en simpel, fast ärlig och välmenande krämare, som endast har landets förkofran för ögonen, och ingen jude, som tager betalt för hvad som borde åligga honom som en kär pligt. Risken vore för öfrigt icke så stor om man icke vore klen-modig...» »På klorna känner man också lejonet», afbröt honom med låtsadt allvar en annan-af officerarne, som hittills iakttagit en till-gjord uppmärksamhet under de andres tal. »Det finnes inhemske judar, som bekänna kristendomen, och de äro de värste — eller hur, lejon bland krämare?» tilläde han, i det han förtroligt slog åldermannen på axeln. »Visserligen kallar jag mig blott krämare», sade åldermannen förnärmad, i det han tog på sig en vigtig min, »men jag är äfven ålderman inom societeten, skola mina välborne junkrar veta, och en man med min ställning, tager aldrig penningar för dålig eller ingen vara. Om någon af herrarne värdigas besöka mitt ringa hus, skall det vara en mer än tillräcklig ersättning för all den risk och farlighet, hvarför jag i morgon kommer att utsättas.» »Hvilket tidsfördrif!» återtog den näst föregående talarn. »En visit i en hökarbod? Hvarför icke lika gerna göra sina pas de rigaudon i en silltunna?» »Välment får oftast skam till tack», tog nu åldermannen till ordet, som slutligen fann att samtalet endast gick ut på skämt med hans person, »och måttligt prat kan vara bäst. — Ja, skratta ni så mycket mans lyster», tilläde han, i det han med en min af sårad värdighet reste sig ur stolen, »men jag har sett många sådane erkesprätthökar som Ni, mina nosgranne herrar. Den ena dagen rida de stolte och styfve i nacken på sina utmagrade ök genom gatorna och den andra sitta de för gäld, der hvarken sol eller måne lyser.» »Och jag har sett månget krämarlejon», inföll en af de andre, »som den ena dagen fegt krupit under hästbuken för att rädda sig undan sina egne vänners och dryckesbröders raseri och den andra dagen varit nog morsk att skryta öfver sitt anseende och sina penningpåsar.» Detta yttrande, som påminde om åldermannens uppförande under upploppet på Norrmalmstorg, väckte en oerhörd munterhet. »Se så gamle fader Göran, vår helige skyddspatron, stoppa ner näfven i byxsäcken igen och drick stopet i botten med oss.» »Det var ej så illa ment! — Nästa gång skall jag gifva en dukat i ränta för en niodalerssedel från jul till kyndelsmes-san!» »Och jag skall votera för begrafnings-hjelp åt mor Katrina, om de skulle föra vår gamle vän till Rosenkammaren!» Under det att officerarne sålunda ropade om hvarandra i det de omringade åldermannen, råkade dennes sinne i en allt häftigare jäsning. Hvad som mest retade honom var att han, en medlem af borgarståndet och kramhandelssocieteten, sattes i jemnbredd med slagtare och tenngjutare. »Han skulle anmäla det i ståndet», sade han. »En deputation skulle afgå till rid-derskapet och de skulle få göra, som en af deras likar nyss fått göra, på knä bedja om tillgift.» Men då kom yttrandet om begrafnings-hjelpen och detta var droppen som kom hans vredes kärl att koka öfver. Han hade redan fattat ett säkert tag om det spanska röret och skulle just höja sig på tåspet-sarne för att med ett dugtigt slag i an-sigtet vedergälla den siste talaren för hans yttrande, då käppen rycktes ur hans hand, och den som afslagit hans inbjudning tog ordet. »Det är, parbleu, icke rigtigt comme il faut, mina vänner, att låta sig på detta sätt tilltalas af en simpel krämarjude. Han tror sig vara en stor patron för det lian får kallas mössa såsom vi. — Jag föreslår