Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 5. Maj
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga
- VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
derför ett memorial så lydande, att om denne
man vidare vill yttra sig, får det endast
ske till sin stora peruk.»
Detta förslag vann stormande framgång
och åldermannen hade icke ens hunnit att
tänka på motvärn förr än hans stora
okammade allongeperuk frånryckts honom och
uppsattes på en af lampetterna. Fattad af
kraftiga händer stäldes åldermannen midt
framför dpnsamma med en ölmugg i handen.
Öfvermakten var för stor, och hans mod,
som förgick med ruset, för litet. Han
fogade sig derför villigt i deras begäran för
att rädda sig undan vidare pojkstreck. Hela
hans väsende antog emellertid genom denna
förändring ett utseende af ynklig
undfallenhet. Det röda skinande ansigtet, som
nu tog sig stort och pussigt ut, då det
icke längre infattades af den yfviga
peruken utan endast omgafs af några gråröda
hårtestar, såg så ödmjukt ut, att några
äldre bland sällskapet trädde emellan och
förmådde de värste upptågsmakarne att
upphöra med sitt gyckel. Man återgaf honom
hans peruk och under det han med
vredgade åtbörder och hotelser närmade sig
dörren, dracks hans välgångsskål,
hvarun-der den som förde ordet hoppades, som han
sade, att deras ärade gäst icke skulle neka
dem sina dukater om de någon gång skulle
komma i behof, då de ville betala honom
ända till tvåhundra procent.
Det bör icke förvåna någon om den
vördige åldermannen sedan han väl kommit
ned för trappan, med ursinniga blickar såg
upp mot huset, der han lidit så mycken
smälek. Han nästan ångrade, under det
han kände' på sin peruk och undersökte sitt
rör, att han icke satt sig till häftigare
motvärn.
Under det han vandrade till sitt hem
uppgjorde han den ena hämdplanen efter
den andra. Men hela mösspartiet,
mumlade han för sig sjelf, var endast en
samling af högfärdige gubbar eller unge
öfver-sittare. Hattarne voro åtminstone, äfven
de unge officerarne af partiet, ett
anständigt folk, som hyste vördnad för
ålderdomen. Många hattofficerare hade i forna
dagar gästat hans bodkammare och hållit
till godo med en god sup ratafia eller
holländsk genever.
Men om de retade honom rätt, kunde
han vara karl för sig sjelf utbrast han.
Han kunde ändra sin vimpel ännu en gång,
trots allt prestsnack — men hur komma,
ifrån biskopen och mötet dagen derpå? Det
betydde detsamma. Han skulle visa att han
både ville och kunde hämnas, det fick kosta
hvad det ville. Emellertid ville han sofva
på saken.
Med denna kloka föresats satte han
nyckeln i sin port.
Det är ett gammalt ordspråk som
säger, att det är långt mellan bägaren och
läppen. Åldermannen hade redan insatt
den stora portnyckeln i låset, men kunde
omöjligt vrida omkring honom. Under det
han var sysselsatt att pröfva sina krafter
dermed, fann han till sin stora häpnad att
den redan var upplåst. Mumlande för sig
sjelf om tanklösa pigor och slarfvige
bodgossar var han just i begrepp att stiga
inom porten, då han hörde en röst bakifrån
förtroligt tilltala sig, och i det han vände
sig om, fick han se sin nye vän Bisot.
Denne hade sett åldermannen förgäfves
söka komma in under tak, sade han, och
som han tyckte att det var upprörande att
se en gammal aktad borgersman gå gatorna
omkring utan att finna tak öfver hufvudet,
hade han, manad af sitt goda hjerta,
skyndat öfver torget till hans hjelp. Om
porten ej kunnat öppnas, hade åldermannen
kunnat få husrum öfver natten i hans logis,
som oicke låg långt derifrån.
Åldermannen kunde icke känna sig
annat än i hög grad smickrad af så mycken
uppmärksamhet, och, mottaglig som han för
tillfället var för hvarje vänlighet, kunde han
icke nog hjertligt uttrycka sin tacksamhet,
samt frågade slutligen om icke hans högt
ärade vän, ehuru det redan var efter
midnatt, ville följa med honom in i hans rum
och vid en god pipa knaster vidare utveckla
sina åsigter om den dåliga profiten af de
inhemska manufakturerna och nyttan af att
endast lita på utländska kommissionärer i
fråga om handelns och kreditens uppkomst,
hvilka han, till sin stora ledsnad, erkände
sig icke hafva tillräckligt satt sig in uti
sista gången som de träffades.
Hvad som samtalet derjemte kom att
röra skall i ett följande kapitel visa sig.
Det torde vara nog att tillägga, att då.
Bertill bodpojke tidigt på morgonen kom
in med sin barrvedsbörda, för att göra
upp eld i den stora gröna kakelugnen,
åldermannen ännu icke hunnit lägga sig,
hvilket aldrig förr hade händt, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0167.html