159 derför ett memorial så lydande, att om denne man vidare vill yttra sig, får det endast ske till sin stora peruk.» Detta förslag vann stormande framgång och åldermannen hade icke ens hunnit att tänka på motvärn förr än hans stora okammade allongeperuk frånryckts honom och uppsattes på en af lampetterna. Fattad af kraftiga händer stäldes åldermannen midt framför dpnsamma med en ölmugg i handen. Öfvermakten var för stor, och hans mod, som förgick med ruset, för litet. Han fogade sig derför villigt i deras begäran för att rädda sig undan vidare pojkstreck. Hela hans väsende antog emellertid genom denna förändring ett utseende af ynklig undfallenhet. Det röda skinande ansigtet, som nu tog sig stort och pussigt ut, då det icke längre infattades af den yfviga peruken utan endast omgafs af några gråröda hårtestar, såg så ödmjukt ut, att några äldre bland sällskapet trädde emellan och förmådde de värste upptågsmakarne att upphöra med sitt gyckel. Man återgaf honom hans peruk och under det han med vredgade åtbörder och hotelser närmade sig dörren, dracks hans välgångsskål, hvarun-der den som förde ordet hoppades, som han sade, att deras ärade gäst icke skulle neka dem sina dukater om de någon gång skulle komma i behof, då de ville betala honom ända till tvåhundra procent. Det bör icke förvåna någon om den vördige åldermannen sedan han väl kommit ned för trappan, med ursinniga blickar såg upp mot huset, der han lidit så mycken smälek. Han nästan ångrade, under det han kände' på sin peruk och undersökte sitt rör, att han icke satt sig till häftigare motvärn. Under det han vandrade till sitt hem uppgjorde han den ena hämdplanen efter den andra. Men hela mösspartiet, mumlade han för sig sjelf, var endast en samling af högfärdige gubbar eller unge öfver-sittare. Hattarne voro åtminstone, äfven de unge officerarne af partiet, ett anständigt folk, som hyste vördnad för ålderdomen. Många hattofficerare hade i forna dagar gästat hans bodkammare och hållit till godo med en god sup ratafia eller holländsk genever. Men om de retade honom rätt, kunde han vara karl för sig sjelf utbrast han. Han kunde ändra sin vimpel ännu en gång, trots allt prestsnack — men hur komma, ifrån biskopen och mötet dagen derpå? Det betydde detsamma. Han skulle visa att han både ville och kunde hämnas, det fick kosta hvad det ville. Emellertid ville han sofva på saken. Med denna kloka föresats satte han nyckeln i sin port. Det är ett gammalt ordspråk som säger, att det är långt mellan bägaren och läppen. Åldermannen hade redan insatt den stora portnyckeln i låset, men kunde omöjligt vrida omkring honom. Under det han var sysselsatt att pröfva sina krafter dermed, fann han till sin stora häpnad att den redan var upplåst. Mumlande för sig sjelf om tanklösa pigor och slarfvige bodgossar var han just i begrepp att stiga inom porten, då han hörde en röst bakifrån förtroligt tilltala sig, och i det han vände sig om, fick han se sin nye vän Bisot. Denne hade sett åldermannen förgäfves söka komma in under tak, sade han, och som han tyckte att det var upprörande att se en gammal aktad borgersman gå gatorna omkring utan att finna tak öfver hufvudet, hade han, manad af sitt goda hjerta, skyndat öfver torget till hans hjelp. Om porten ej kunnat öppnas, hade åldermannen kunnat få husrum öfver natten i hans logis, som oicke låg långt derifrån. Åldermannen kunde icke känna sig annat än i hög grad smickrad af så mycken uppmärksamhet, och, mottaglig som han för tillfället var för hvarje vänlighet, kunde han icke nog hjertligt uttrycka sin tacksamhet, samt frågade slutligen om icke hans högt ärade vän, ehuru det redan var efter midnatt, ville följa med honom in i hans rum och vid en god pipa knaster vidare utveckla sina åsigter om den dåliga profiten af de inhemska manufakturerna och nyttan af att endast lita på utländska kommissionärer i fråga om handelns och kreditens uppkomst, hvilka han, till sin stora ledsnad, erkände sig icke hafva tillräckligt satt sig in uti sista gången som de träffades. Hvad som samtalet derjemte kom att röra skall i ett följande kapitel visa sig. Det torde vara nog att tillägga, att då. Bertill bodpojke tidigt på morgonen kom in med sin barrvedsbörda, för att göra upp eld i den stora gröna kakelugnen, åldermannen ännu icke hunnit lägga sig, hvilket aldrig förr hade händt, som han