160 kunde minnas, och hvilket nära nog hade kommit honom att släppa sin börda på golfvet. Han hade också, så snart han råkat sin matmoder, omtalat detta förhållande, hvilket högeligen förskräckt den gudfruk-tiga mor Katrina, hvilken icke kunde tro annat än att sjelfva den onde, som hon sade, hvilken för icke länge sedan nedstigit genom skorstenen i ett kök på Holländaregatan, nu äfven tagit sig för att drifva gäck med hennes äkta hälft — och till och med på sjelfva söndagsnatten! VIII. Det var en synnerligen vacker vårdag några dagar efter sedan de i föregående kapitel berättade händelser tilldrogo sig. Mycket landtfolk färdades med sina lass nedåt Regeringsgatan för att sälja sina lagg-kärl eller sin säd på Norrmalmstorg eller sina finare landtmannaprodukter utanför Jakobs kyrka. Det var ett hojtande och ett skrikande som det tycktes utan ände och man kunde verkligen varit frestad att tro att sekreta utskottet tagit sig för att ställa till ett litet inbördes krig, om icke färde-männens glada uppsyn gifvit tillkänna att deras rop endast var ett sätt för dem att gifva luft åt sin glädje öfver att komma till staden eller att visa sin mandom för de vackra tärnor, som här och der fÖrstu-let tittade fram bakom boddörrarne och fön-steromhängena. Hvad hade de för öfrigt att göra med krig och sekreta utskott? Af sina grannar, som kanske för många år sedan varit inne i staden, hade $e hört att kungen öfverlemnat makten åt några vise män i stora allongeperuker. Detta var troligen i det närmaste allt hvad de visste om staten Sverige; men det var också nog för dem. Skulle ryssen ellér dansken lägga sig i staten Sveriges »domestika angelägenheter» eller fordra att rådsherrarne skulle hafva franska modeperuker,' i stället för de yfviga allongeperukerna, skulle de nog få lära sig inse, att hvad de kände till, ville de åtminstone hafva orubbadt. »Man ur huse» i nödfall, annars hvar sjette, femte eller fjerde, allt efter som faran kräfde. Och sedan kriget en gång börjat skulle myrorna i sin stack aldrig kunna gå. mera blindt mot den farliga ström, som gjorde hål i deras hus, än dessa larmande, hojtande bönder skulle gå i krig mot ryssen. Det är emellertid icke desse, som skola utgöra föremål för vår skildring. Vi hafva endast som hastigast stannat och hvilat oss, eller smugit oss varligt ned i den djupa r^nnstenen invid stenfoten, för att äkta oss för någon framstickande stör ur de förbi-farande hölassen. I närheten af Tre Remmare ligger ett gammalt tvåvåningshus af sten. Låtom oss, i stället för att följa folkströmmen, inträda i ett stort och ljust hörnrum i dess andra våning. I stället för att, såsom äfven hos de förnäme vid denna tid var förhållandet, vara enkelt möbleradt och försedt med enfärgade oljemålade tapeter, hade det mycket af flydda, bättre tiders härlighet, fast i mer eller mindre skadadt skick. Det blå sammetsply-set, som utgjorde väggklädnaden, var alldeles urblekt, delvis till och med bortslitet, samt hade på vissa ställen endast ersatts af det randiga lärftsfodret. Äfven fönsterom-hängena af blått sammet voro mycket slitna. Sjelfva möblerna voro emellertid bättre bibehållna; och det stora bordet i ena hörnet af rummet med sin stora förgylda lejonfot och duk af gul damast, kantad med blå silkesfransar, samt de små förgylda, gul-klädda kullerstolarne, den konstigt utsirade eldskärmen, den stora spiselmålningen — svart tryck på hvit atlas, — föreställande evangelii förkunnande i norden, samt slutligen och framförallt det lilla dyrbara i svart lackerade bord i ena fönstersmygen, vid hvilket två fruntimmer för tillfället äro sysselsatta med att tillverka spetsar och fal-bolaner, tydde på att man var i en adelsfamilj af gamla tiden. Friherrinnan Buddenbrock, ställets her-skarinna, hvilken med sin vän, fröken Lie-wen, var som bäst sysselsatt att bereda sig till det storartade firandet af kungens födelsedag, som om några dagar derefter skulle ega rum, skulle också — om vi våga äska en förklaring, d. v. s. om vi anse oss ega tillräckligt många anor för att hafva rättighet att visa oss för henne vid denna tid — helt säkert med ett förtjusande småleende förklara för oss att dessa söndriga tapeter, nyss så dyrbara och försedda med så många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden, hade hon valt detta rum, oak-tadt dess förfallna skick, till sitt eget.